Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Jan Fridegård: Lars Hård vid gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
ödslig, brandröd måne, som höll på att sjunka.
Topparna sargade den redan i underkanten.
Åt helvete med den.
På ett berg vid viken stannade jag. Berget
hade avsatser som liknade soffor och där hade
jag lekt hundratals gånger som barn. Jag satte
mig på en avsats, och alldeles omotiverat
hängde sig minnet av en gubbe framför mig.
En gubbe som satt och vilade på en sten
i samma skog, när han var på väg till döden
via fattigstugan. Jag kom förbi, och med sin
åderförkalkade hand plockade han på stenen,
när han sade, att just på den kom han överens
med sin gumma för femtitre år sedan. Nu var
gumman död, som jag visste, hon vilade.
Gräset växte högt och sensommarblankt
kring stenen, en mild fläkt gick fram,
gubb-rösten dallrade i den klara, eviga luften och
jag ville tjuta av medlidande med allt.
Men nu gällde det mig själv. Jag försökte
vika undan ännu en gång, jag lät det inte
klarna i mig. Nedanför berget kom vågorna
svartsläta vandrande och varannan eller var
tredje tillät sig ett försagt plaskande mot
berget.
Nu sade det med små svarta bokstäver, att
där under den blanka ytan fanns tillflykt för
Lars Hård, som ingenting dugde till. Att det
var två meter djupt visste jag sedan gammalt.
Att börja med frossade jag i tanken på hur
det skulle se ut, när man hittade mig. Om
man bara fann mig, innan jag var alltför
uppsvälld och jävlig. Jag såg inte så illa ut
öch det kunde kanske komma en flicka bland
åskådarna, när man fick upp mig. Hon skulle
snyfta i förklät, när hon såg mig ligga där
blek och intressant.
En mygga hade stuckit mig på handen, och
bäst jag kliade mig kom tanken: "Vad klöser
du efter? Snart har det kliat slut för alltid.
En rutten hud kliar inte."
Då störtade gråten upp ur halsen på mig,
och långt på andra sidan allt hörde jag som
en flöjt spela, sprött och sorgligt. Vid
vassstranden till vänster om berget plaskade något
häftigt till i vattnet och det hördes ett
egendomligt ljud, likt ett dovt stönande. Natten
skärptes omkring mig och motsatta stranden
trädde fram i klarsvart dräkt. Mitt huvud
svindlade till och jag såg en naken man
komma fram ur en granalkov och gå
tillbaka igen. Sedan blev mörkret myllrande och
regnade i svarta flingor över mig. Flöjten
hördes på ett ofantligt avstånd.
Jag hade inte tänkt resa mig ännu, men
jag reste mig och sade min gamla kältande
bön från förr:
— Om du finns, så måste du begripa det
här.
Pultronen i mig darrade och hoppades
ännu att någon skulle ingripa på något sätt.
Sedan blev det stilla och jag hörde åter det
försynta plaskandet från vågorna. Det
föreföll mig att ha dagats en smula, men det måste
vara fel.
Mitt praktiska sinne, som nästan alltid tegat,
kom framklivande och ville göra sig gällande
innan det var för sent. Det tog på sig en
skötsam min och sade, att jag kunde lägga
kläderna kvar på berget. Vi var lika stora,
far och jag, och han kunde ha nytta av
kostymen. Jag tog sakta av mig rocken och byxorna
medan en nattsval fläkt smekte mina ben.
Jag väntade på att något enastående skulle
inställa sig, något alldeles nytt, högt slag av
allvar inför slutet. Något skrämmande
storslaget. Det här var ju bara som en visa tryckt
i år, där en yngling gångar sig ner till
stranden. Men andra sidan gled undan, jag kunde
följa mig till dess sprattlingarna upphörde
och den sista bubblan steg upp till vattenytan
nedanför berget, men sedan skymde en dimma
resten.
Jag vågade inte gå ända fram till stupet
ännu, svart vatten hade alltid skrämt mig
svårt. Jag satt bredvid kläderna och nu stack
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
