Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Sven Stolpe: Frank Buchman. En porträttskiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
svårighet till de företeelser Sinclair Lewis
skildrar i "Elmer Gantry", menar den
intresserade lekmannen, som läst några artiklar om
rörelsen.
Jag frågade mig själv med spänning, om
Gud här valt ett enkelt konstruerat instrument
för den stora gärningen, eller om Frank
Buch-man verkligen är ett geni. Efter att ha studerat
honom på tämligen nära håll och efter att ha
levat tillsammans med hans "team" några
veckor i somras, tvekar jag inte om svaret.
Han förvånade mig redan genom sitt yttre.
Jag hade på fotografier tyckt mig kunna se,
att han var liten och fetlagd, och jag tänkte
mig, att han talade långsamt och litet
salvelsefullt. Han är en lång och stark man, har ett
ansikte med skarpa konturer, dominerat av
höknäsans kraftiga linje, och hela hans
uppträdande talar om personlig högspänning.
Något mindre slappt har jag för min del
aldrig sett.
Han leder ett möte med kraftig, på något
sätt skallande stämma. Man lyssnar spänt till
hans ord. Och man blir till att börja med
starkt chockerad. Det finns nämligen ingen
möjlighet att följa den röda tråden i hans
tankegång. Det förefaller som om han
oavbrutet skulle spåra ur, som om hans
sssocia-tioner vore slappa och tillfälliga. Han slår
över från vilt uppsluppen humor till skakande
realistiskt allvar, och mitt i ett möte, buret av
starka personliga vittnesbörd, kan han hänge
sig åt överdådiga improvisationer av ren
spexkaraktär. Men det egendomliga är, att man
aldrig lämnar ett möte, lett av Frank
Buch-man, utan att vara fylld av oblandad
tacksamhet. Han har inte hållit något logiskt
oklanderligt föredrag. Men han har i varje
minut av mötet varit konkret och förmått ge
ögonblicket dess största möjliga innehåll. Han
är en man som kan röra sig på ytan, därför
att han alltid har så kort väg till centrum.
Han har humor — Söderblom, som han
räknade till sina "närmaste vänner",
uppskattade honom. "What a sense of humour God
must havel" kan han utropa efter att ha suttit
fördjupad i en stilla stund av, som man kunde
tro, andaktsfull meditation. "Jag tror inte på
folk med långa ansikten", "tag inte dig själv
så högtidligt" — se där andra formuleringar,
som rinner en i minnet. Han skämtar ofta
ohejdat med "the pious", och han kan ogenerat
i närvaro av en rad präster och kyrkomän
proklamera en så överraskande sats som denna:
"Låt oss inte spilla tid på kyrkan, den kommer
alltid efter . .."
Ändå är kärnan i hans väsen allvar och
andakt. Man förstår bäst sammanhanget och
slutenheten i denna mycket ovanliga
personlighet, om man iakttar, hur »aturligthan efter
en serie av intellektuella, retoriska eller
humoristiska urladdningar övergår till en stilla
stund. Hans själsliga apparat fungerar inte,
om han inte med jämna mellanrum får hämta
impulser och samling i en stilla stund. Hans
skenbart så lätta humor är möjlig endast
därför, att hans personlighet är i en så säker
balans, därför att han ständigt låter sig
uppfyllas av Guds egen ande. Han är helt
"överlåten". Naturligtvis kan han ibland hårt tyngas
av sitt ofantliga ansvar. Han kan berätta om
hur han någon gång kan känna ett ögonblicks
misströstan. Men hans reaktion är
ögonblicklig: "Don’t fear! Don’t fear!" Han kämpar ju
icke själv. Framgången hänger icke på hans
egen kraft. Det är Gud som kämpar, och han
kräver ingen genialitet, ingen organisation,
men däremot en ständigt förnyad fullständig
överlåtelse. "Min kraft fullbordas i svaghet" —
denna sällsamma sats rymmer hela
kristendomens psykologiska hemlighet. Frank
Buch-man är det vackraste exempel jag sett på en
man som i varje stund av sitt liv kan säga:
"Jag lever icke längre jag, utan Kristus lever
i mig." Därför verkar han också ibland —
anonym. Det är, som om han personligen
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
