Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - F. C. Weiskopf: Brev från Prag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. C. WEISKOPF
KAREL CAPEK
förklara människorna krig, utrotningskrig,
emedan de för att bereda plats för ett ständigt
växande salamanderöverskott måste
sönder-stycka kontinenterna till idel kuster.
Kompositionsförmåga: Ur historien om den
lynnige kapten Van Toch framväxer organiskt
ett komplex av handlingar: kärleksscener,
historiska utopier, sociologiska betraktelser
och så vidare.
Ironi: Oförgätligt är det kapitel, som
skildrar salamandern Andrew Scheuchzers
första examen inför en lärd kommission: han
hade lärt sig tala av besökarna i Londons
Zoo. Ett litet mästerstycke är avhandlingen
om "de rena salamandrarnas" rasmedvetenhet.
Bisarreri, vidlyftighet, brist på generositet:
Förälskad i ett skämt, en vits, ett hugskott
tilldelar författaren ofta oväsentligheter större
plats än väsentligheter; understundom förstör
han genom upprepning ett infall, som vid
första åsynen verkade nytt, intressant och
lustigt. Och alltid lämnar han den läsare
i sticket, som önskar svar på de viktigaste, av
Capek blott lätt antydda frågorna. Cervantes,
Swift, Hasek, alla verkligt stora satiriker
visste mycket väl, vad de ville, och de
lämnade inte läsaren i okunnighet om sina
polemiska avsikter; de voro aktivister, ville inte
bara avbilda världen utan ville också
förändra den. Hos Capek stannar man alltid
i tvivel om viljan och avsikten; man finner
på sin höjd antydningar, men också de äro
för det mesta mångtydiga. Tucholsky har en
gång präglat ett kompromissord: "jein" — en
blandning av "ja" och "nein", av varmt och
kallt, av krokigt och rakt. "Jein!" säger Karel
Capek till denna värld, till framstegsidén, till
civilisationsfrågan, till frågan om krig är
oundvikligt. "Jein" står det som motto över
hela denna roman och framför allt över dess
slutkapitel: en monolog, vari författaren
förgäves bemödar sig att under ironien dölja sin
rådlöshet och slutligen gör en saltomortal och
hamnar i happy end.
Sorgligt är i själva verket detta lustiga slut
på en utopi, som hade Anatole France och
"Pingvinön" som stort och manande exempel.
Apropå "utopi" och Anatole France: Karel
Konrad, vars krigsroman "Wegtreten!" vi
nyss nämnde, har också författat en liten
utopisk satir (eller en satirisk utopi), så
uppfylld av flykt och behag, att läsaren mer än
en gång erinras om den store fransmannen
och hans pingviner. Konrad berättar, ofta
med lyriska tonfall, om två durkdrivna
ministrars krishjälpmedel i ett litet
medelhavsrike, som kunde vara taget ur en
filmoperett. Detta krishjälpmedel heter: höjning
av skatterna och polisförstärkning. Den happy
end, vari Karel Konrad låter sin historia
utmynna, är av annat slag än Karel Capeks av
förlägenhet dikterade slut; här finns på
söt-aktighetens botten bitterheten, här utnyttjas
det rafflande medvetet som stimulans, här
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
