Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Recensioner - Artur Lundkvist: Dimma och eld - Johannes Edfelt: Lyriskt opus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Hennes tillit och sorglöshet är så nära
natur-ansluten, hon tror på marken, solen och
regnet, hon skrattar i sitt förbund med den
starka, alstrande naturen och sopar undan
problemens bråte. "Vi blomma i gräset och
vårt frö flyger för vinden."
Den innersta andan i dessa dikter är en
egendomslös frihet och en osocial naturlycka,
en protest mot träldomen under vardagen och
existensbekymren. Däri är den romantisk och
i sin romantik poetiskt stimulerande. Själens
hunger är till slut verkligare än kroppens,
emedan den inte kan mättas: denna insikt står
över allt planhushållningsförnuft. Ester
Sjöbloms lyrik är alls inte fullgången, den är
osäker och fragmentarisk, men den har några
starka anslag, den spänner över en frisk
källåder och ger en fläkt av äkta livsglädje. Det
är vackert så av en debutant. Frågan om den
konstnärliga självständigheten kan överstå tills
hon återkommer. Artur Lundkvist
Lyriskt opus
EBBE LINDE: Dikter III. Bonniers. 3:25.
Om Ebbe Lindes lyrik, sådan den
framträder i en samling dikter, som bär
opusbeteckningen III, skall rubriceras som
modernistisk eller inte, därom kan man ha
anledning till villrådighet. I en efterskrift, där
det teoretiseras över "Lyrikens
kostymeringsfråga", tar Linde visserligen den modernistiska
dikten varmt i försvar och visar sig ha högst
avancerade åsikter beträffande det kostymsnitt,
som dikt, för att kunna anses för modern,
rätteligen bör ha. I denna essay angripes
sålunda häftigt en grammatiskt fix
interpunktion såsom något för lyriken — det vill säga
den moderna — horribelt. Det virtuosa rimmet
förkastas som något obotligt förlegat, de
"konstfulla rytmerna" likaså — men i Lindes
praxis ter sig saken så, att han ger många
exempel på traditionell verskonst, ej
föraktande vare sig böljande balladrytmer eller
tämligen virtuosa rim. I fråga om
rubriksättning visar sig essayförfattaren luta åt den
åsikten, att rubriken bör sättas sist i stället för
först, och varför inte? Detta sätt har, som
författaren framhåller, både fördelar och nack-
delar: "Enligt vad experimentalpsykologien
lär, blir då associationen från dikt till rubrik
starkare, men den omvända från rubrik till
dikt svagare. Å andra sidan kanske eventuella
deklamatörer så inser att man inte behöver
inleda en diktuppläsning med högtidligt
utslungande av diktens beteckning och författare
— utan att den frågan mycket väl kan
ventileras senare, ifall dikten slår an; och slår den
inte an kan namnet vara detsamma. Det vore
en vinning."
Sådant må tas för vad det är: anteckningar
i marginalen till en diktsamling, som i själva
verket är en provkarta på både nytt och
gammalt, och som i fråga om motivvalet visar sig
vara högst variationsrik. Vid sidan av sociala
satirer, som förvisso inte sakna udd, rymmas
där inomhusidyller och meditationer under
bar himmel, epigram, riktade mot fasta
normer och undervisning om det
SannaEnda-Rätta, varningsrop åt de falske profeter och
pliktskyldighetens svettiga, det Spontana
förintande släkte. Sådant kan vara muntert att
läsa, om det är skrivet med humör, och det
är det i de flesta fall hos Linde. Men när blir
denne begåvade författare poet, när griper
han och betvingar läsaren? Recensenten kan
bara tala för sig själv, och han vill därvid
bekänna, att han av intet i denna bok gripits
så mycket som av den kärlekslyrik, den
innehåller. Och av dessa fina, starkt kända och
suggestivt formulerade elegier sätter han
obetingat den högst, som fått rubriken "Minnena":
Vad är som smärtar mest
och som du minst vill mista?
— de gamla minnena från gångna dar.
ett tonfallsord av en, som gömts i kista —
ett rum, där rörelse och gång är kvar —
ett litet fingers märke på tapeten —
ett stycke bark, som ingen kutter blev —
en hushållsnota, som din hustru skrev ...
allting får perspektiv mot evigheten.
O aftonskymning
hur själen klamrar sig vid allt från då!
det röda har dött bort i kvällens skymning
men ännu brinner, sällsamt blekt, det blå.
du hörde väl till dem
som alltid måste brinna —
din håg var bort, din längtan utanför.
men skummar färd med skepp och älskarinna ...
det är det gamla, som du innerst hör.
hur bjärt och handfast dagen än kan måla:
ett minne lyfts, och så är dagen skymd —
allt löses upp i disig töckenrymd
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
