Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Lyriskt opus - Margit Abenius: Flicka i svart och rött - Margit Abenius: Memoarer från barndomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
där bottenlösa svarta stjärnor stråla.
Som tunga fåglar
så lyfter dag för dag och gör sig fri.
de ljusa minnena bli svarta fåglar
och tunga moln när ljuset är förbi.
Johannes Edfelt
Flicka i svart och rött
ANNALISA FORSSBERGER: Uvertyr.
Bonniers. 4: 50.
Annalisa Forssberger debuterade med en
samling skisser från sjukhusmiljö, skrivna
i en krampaktigt överkänslig telegramstil;
huvudpersonen var en ung kvinnlig elev som
reagerade inåtvänt och estetiskt mot sjukhusets
kvalm, alltså rakt motsatt den praktiska,
utåtvända reaktion som är av behovet påkallad.
Ett intressant problem och ett säkert mycket
vanligt fall av felaktigt yrkesval.
Författarinnan hade emellertid inte tagit sitt ämne från
problemsidan; det var skiss och
snabbteckning och verkade som ett försök att
omedelbart avreagera en pinsam erfarenhet. Annalisa
Forssberger kanske kan gestalta samma ämne
— eller ett liknande — bättre och tydligare
en annan gång, ty hennes nya bok, "Uvertyr",
som också är tunn och fragmentarisk, tyder
på artistisk begåvning. Hennes svaghet är
en förkärlek för rysligt fagra ord och
nittiotalsuttryck, och det går inte att skriva
"allvars-tyngda granar" och "djupögda hemligheter"
eller ens "oanade lyckomöjligheter" numera,
och även om sentimentalitet hör till det mest
karakteristiska för den pubertetsbrytning som
skildras, så förefaller författarinnan inte helt
och hållet frigjord från det sentimentala, det
alltför känsliga, själv. "Uvertyr" är en bra
titel, ty det är en uvertyr till ett liv — hur det
nu kan bli — med en trånsjuk grundton,
fragmentariska motiv och omkastningar i tempot.
Barndomen är fint och känsligt tecknad. Det
är ett inåtvänt flickebarn från en bruksmiljö
i Dalarna som skildras, för vilken fantasi och
verklighet glider ihop, en kvinnosjäl i
vardande, som med fascination dras till det
hemska, sorgliga, svarta, och som till skydd
kryper in i idyllen, hemvärmen och
kaffedoften. Den korta, suggererande tekniken
passar här. Man uppskattar en sådan scen
som flickans vandring med sin mor genom
ett ängslande och tryckande vårlandskap, eller
— ännu mer — hennes fantasilek om den
grymme kungen. Där glimtar det fram egenart
och ett temperament. Författarinnans
natursinne har flykt och personligt synsätt när det
gäller hemnaturen, men man måste nog vara
ett geni för att avlägsna den litterära banalitet
som vidlåder vissa uppsaliensiska lokaliteter.
Bokens senare del utspelas nämligen i
Uppsala och förefaller mig svagare.
Margit Abenius
Memoarer från
barndomen
SVEN STÅL: Närsens lyckliga år. Bonniers.
5: 75.
Man har ett livligt intryck av att Sven Stål
i sin bok om "Närsens lyckliga år" berättar
ur sig något oberättat som vill berättas. Det
sker i en mjukt pratande, ordrik stil, som är
likadan hela vägen och fullständigt späckad
av sinnesintryck, episoder, infall och ord.
Författaren har den starkt imitativa begåvningens
förmåga att berätta åskådligt mimiskt, så att
gesten, rörelsen, uttalet återskapas, ofta med
lätt karikering för övrigt. Det är många lustiga
episoder, till exempel den lille pojken
promenerande sin docka på Västerlånggatan, medan
en elak flicka skriker: "Dockpojken,
dockpojken!" efter honom.
Närsen är alltså det självskapade namnet
på en gosse som blir mycket tidigt faderlös;
hans första intryck rör sig om begravning
i snöfall och om hans mammas sorgslöja. "Hur
jag bar mig åt: skulle jag kyssa henne, eller
från hennes axel se ut över världen — alltid
trasslade jag in mig i slöjan, på den tindrade
alltid tårar och kylde våta fläckar, och lukten
av slöjtyg och kräpp steg mig i näsan, så att
jag ville nysa." Därefter hamnar han, svulten
efter äventyr och lek, som fosterbarn i en snäll
familj, i en snäll verklighet i Uppsala. "Det
blir något för barnen att få", heter det med
genialt fångad, glupsk förväntan om paradiset
i en känd andlig sång. Och i den
lågborgerliga miljön, bland original, gubbar, dårar,
tanter och barn, tycks det verkligen ha funnits
något för barnen att få.
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
