Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Sven Barthel: Indiansommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BARTHEL
INDIANSOMMAR
Jag ska till Sillö och jag har hunnit till
Nämdö, det är något ur kursen.
Jag skulle ha gått härifrån i morse, men
vädret har varit obehagligt och sällskapet
behagligt, jag har stannat. Dagen har varit
grå, byig och regnskvättig.
Efter middagen stillnar vinden ut och regnet
blir ihållande. Vi sitter inne och spelar kort,
för det gör man på sommarnöje när det
regnar. Och denna week-end mitt i september
är det sista försöket att suga musten ur detta
1936 års sommarnöje.
Regnet är jämnt och stritt, ett stadigt sus
kring stugan. Vi blir vana vid det och hör
det inte. Vad som finns utanför lampans
ljuskrets, intresserar oss inte.
Men framåt midnatt, när vi lägger samman
korten och sträcker på ryggarna, blir
yttervärlden levande för oss igen, vi
uppmärksammar regnsuset och kommer att tänka på
att vi inte har badat. Så går vi in på våra rum
och klär av oss. I farstun låter vi badrockarna
falla från axlarna och springer ut i regnet,
slukas av mörkret. Jag ser Gunnars rygg
blänka till, när han löper förbi det upplysta
fönstret. Min rygg blänker förmodligen också.
Mörkret är kolmörker och regnet är ösregn,
svalt men inte kallt. Mina bara fötter söker
sig försiktigt fram längs stigen. Det är ganska
lätt att följa den, kommer jag för långt åt
sidan känner jag det våta gräset stryka
över-vaderna. Jag halkar på några runda, glatta
föremål och vet att jag är under äppelträdet.
Där ska jag svänga åt vänster, sedan är stigen
rak ned till sjön.
Det är inget skvalp i stranden, men jag hör
regnets strilande på vattenytan och trevar mig
sakta längst ut på bryggan. Niklas är redan i,
men jag ser honom inte, jag ser inte vattnet,
jag ser ingenting. Det är en besynnerligt
flygande känsla att kasta sig ut med huvudet
före, det är som att slunga sig ut i evigheten.
Utan ögonens hjälp kan jag inte beräkna
fallhöjden, jag träffar vattenytan mycket tidigare
än jag väntat och dyker mycket djupare än
jag brukar göra vid dagsljus.
När jag plötsligt är uppe vid ytan igen, hör
jag plumsanden runtomkring mig, alla är i,
jag snuddar vid glatta kroppar. Jag avskiljer
mig från sällskapet, simmar utåt, simmar
mycket lätt, svävar. Vattnet omger mig som
en ljum smekning, jag tittar förgäves uppåt
efter några stjärnor. Blicken är blind, mörkret
är stumt, och regnet strilar mig svalt över
ansiktet — kliar i ögonen, men svider inte,
och rinner över tinningarna. Jag känner, att
nu upplever jag detta att sväva mellan två
svarta djup. Aldrig har jag varit så liten,
aldrig så genomträngande medveten om min
kropp och min hjärna. Det är så våldsamt
romantiskt, att jag skrattar högt av glädje
och får en kallsup.
Då blir jag orolig, simmar inåt och hittar
bryggan. Vi klättrar upp, räknar in varann
665
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
