Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Sven Barthel: Indiansommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BARTHEL
Jag hade inte tänkt på att bada, men jag
doppar fötterna, och det känns inte så farligt.
Jag klär av mig, sätter mig på en algbevuxen
häll, hal som en kana, och låter det bära i väg,
så är ingen återvändo möjlig. Det är inte kallt.
Utanför udden ligger en sten under vattnet, ett
stort kubiskt block. Jag trampar vatten, trevar
reda på den med fötterna och ställer mig på
den. Vattnet når mig till bröstvårtorna, det
är normalt. Jag brukar mäta vattenståndet på
det viset.
Det hörs en motor, en Pentafemma, och
sticker en båt fram om udden med en ensam
karl i aktern. Han vinkar och jag vinkar, det
betyder: Hej! Det är Julle. Han girar hitåt,
hukar sig fram och saktar motorn. Jag simmar
i land och tar emot honom. Han har varit ute
och tittat till ålkassarna.
— Jag såg båten, när jag gick förbi här
i morse, men jag tänkte att du sov.
— Jag har sovit till nu. Vad är klockan?
— Halv ett. Har du kaffe?
— Ja, men du får titta på, medan jag äter
frukost först.
Vi dricker kaffet ute i gräset. Det känns
midsommaraktigt och smått högtidligt.
Rönnens grenar är nedtyngda av korallröda
bärklasar. Julle bjuder på Commerce. Jag känner
ingen annan som röker Commerce, och jag
röker den aldrig själv, annat än när han
bjuder, meij det är en rätt bra cigarrett. Vi
tittar ut över sundet och pratar. Det är så
stilla och ljudlöst, orden liksom svävar
omkring i luften en stund innan de förflyktigas.
Julle säger att här skulle man bo och ha
så pass mycket pengar så man slapp göra mer
än man ville. Han kallar mig Enslingen på
Johannisskäret, och på den vägen kommer
harv att tänka på en visa som heter "Lotsens
klagan" och som börjar så här:
På min ensliga ö står en tvinande tall
uti stormar och bränningars brus ...
— Den visan har jag bara hört en gång,
men det glömmer jag aldrig. Det var en djävla
pingstmorron!
Det var längesen, det var minst fyrti år sen.
Jag segla på en gammal ångbåt som hette
"Thule", hon gick mellan Stockholm och
Nordmaling. Hon var gammal då redan, hon
kallades för Likkistan. Hon såldes till
Sveabolaget sen och fan vet om hon inte går ännu.
Jag var som en sorts tredjestyrman,
poststyrman kallades det. Jag hade hand om
postsäckarna, fast pengar och sånt lämnades
förstås till förstastyrman.
Och det vart storm, och på pingstmorron
klockan två tappa hon propellern. Jag minns
precis att det var natten mellan lördan och
söndan, för vi fick pannkaker på kvällen. Och
när propellern gick, slog han sönder hylsan
och det vart ett stort hål, och vattnet rusa in.
Förstastyrman och jag rev åt oss en massa
filtar och sprang ner och skulle stoppa hålet,
men det var ju inte värt. Då hissa vi
stag-focken. Paff! sa det, så gick den. Han var
rutten. Och vi drev undan vind.
Som tur var så höll skottet mellan
storrummet och maskinrummet, annars ha vi
sjunkit. Vi var minst fyrti man ombord med
passagerarna, och livbåtarna gjordes klara
och pumparna gick hela tiden. Vinkällarn var
bredvid min hytt och jag fick tag i konjak
och dela ut till dom som stog vid pumparna,
och så sjöng jag för dom för att pigga opp
dom:
In genom fönstret jag kliver till min lilla fästemö,
och hon ligger i den gröna soffan ...
Men där kom det befallning från bryggan:
"Tyst där nere!" För skepparn var religiös
och han tyckte inte att det passa med såna där
viser. Han bad till Gud där oppe. Och på
durken i maskinrummet låg chiefen på knä
och bad för sin hustru och sina barn i
Stockholm. Men förstastyrman var lugn som en
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
