Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Sven Barthel: Indiansommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BARTHEL
blicket. Men jag tror att den där tolkningen
är felaktig. Man kan inte gärna önska fixera
nuet, eftersom det som är fixerat är färdigt,
och det som är färdigt är dött.
Ögonblicket låter sig inte skäras ut och
klistras upp som ett frimärke i ett album. Nej,
den där kramningen i bröstet, den går nog
tvärtom ut på att följa nuet framåt, genom
det okända. Nuet är rörelse. Och att fixera ett
rörelsemoment vore detsamma som att hejda
rörelsen.
Att "leva i nuet" är ett uttryck, som sällan
används annat än i ringaktande syfte. Men att
leva i nuet är nog i alla fall det enda sättet att
verkligen leva. Det är att följa rörelsen, seende
i rörelsens riktning. Här dyker upp en bild —
kanakernas surfingsport. Att med fullkomlig
kunskap om elementen och fullkomlig balans
rida på vågen, följa den framåt. Inte ligga där
och plaska och låta vågen rulla förbi.
Det är möjligt att jag går och dillar på
morgonkvisten, men det må vara hänt.
a
Jag går omkring här på ön och jag har
inga behov. Eller kanske mina behov är
tillfredsställda. Det är underligt med den här
ljusa, rena rymden, som mitt huvud rör sig i.
Det är världsetern. Nu har jag användning
för det vanmäktigt stora ordet, jag lärde mig
i skolan. Ordet som var väldigare än Gud. För
Gud fanns visserligen i hela världen, men både
Gud och världen svävade i världsetern.
Världsetern — ordet smakade som att slicka på
frostigt stål.
Skogen står helgrön, definitivt grön. Bara
där torven är grundast över bergen har
björkarnas löv börjat gulna. Och lönnen bakom
boden är en gyllenröd flamma.
Alarnas blanka grönska ser allra mest
håll-fast ut. Men tittar man närmare, hittar man
små brunsvarta fläckar på bladen. Och strand-
astern står överallt utblommad, med tussar av
smutsvita fröpenslar.
Vädrar jag i den rena, milda luften, fångar
näsan en fin, syrlig doft, som jag vill härleda
från fuktig mossa och kantareller och
vissnande ormbunkar. En doft som eggar utan
att rusa.
Men när jag letar mask under alarna och
älggräset och rotar i lagren av multnande
växtlämningar, då frigör jag en rutten stank,
en unken dödsdoft.
Jag plockar små röda lövmaskar i en
gammal ansjovisburk. Så tar jag metspöt, som
hänger på bodväggen, och går bort genom
skogen. För jag metar aldrig vid sundet, jag
vill sitta och titta ut över fjärden, skymta
horisonten mellan skären. Jag vadar genom
ljungen, hukar mig ibland och fnallar några
övermogna lingon. Bryter en bit av en
ljusröd kremla, tuggar mandelsmaken ur den och
spottar ut.
I bergen ovanför Brantkroken lägger jag
ned spöt och smyger fram till branten för att
se om det är änder i vassen. Jag har ingen
bössa, men jag smyger ändå. Sticker fram
huvudet och kikar. Inga änder. Reser mig och
stelnar till. Tvärs genom vassen går en
flottbro av gammal nedbruten fjolårsvass. På den
flottbron kommer en unghare sorglöst
trippande. Det är säkert samma hare jag hade
som unge borta kring boden i försomras och
som var så märkvärdigt ogenerad. Han är
halvvuxen nu, ljusullig och fin, men han har
tydligen behållit sin vana att röra sig vid
dagsljus. Han rör sig försiktigt för att inte
väta fötterna, stannar och betar här och där,
men om det är vassblad eller något annat han
äter, det kan jag inte se. Vassblad är det nog
inte. Så vänder han och försvinner i älggräset
under alarna. Jag går och hämtar mitt spö.
När jag stiger ut ur skogen, ut på stranden,
känner jag sjölukten, lukten av saltvatten
tillsatt med en lätt doft av svavelväte från den
670
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
