Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
VIGGO JENSEN
moderkakan för hans kommunism. Det mest
egendomliga med denna dikt är kanhända, att
den är absolut odemokratisk både i sin känsla
och i sin konstnärliga form. Det är en dikt för
det intelligenta fåtalet! Och dem torde den
hetsa upp till en estetisk extas. Man tycker
faktiskt man hör Chr. Rimestad mässa fram
den! Man kan säga om denna dikt, att den
aktiverats av en utomordentligt stark
filantropisk lidelse. Den är het som guld på
smältpunkten. Men den värmer inte. Den kommer
från huvudet, och den går inte till hjärtat!
Jag citerar en vers, som ger ett gott intryck
av diktens kalla ordprakt:
Læderbægrene knirked. Talggule Terninger faldt.
Man maalte glemme hvor alvorsstrengt der altid blev
kaldt og galdt.
Paa Zinkdiskens isblinde Flade klirred de tykke Glas.
Nederst i Husets Mørke lød Musenes lille Krads.
Så snart Paul la Cour besjunger
proletariatet, massmänniskornas myller, avslöjar
han sig som den aristokratiske artist han är
i kraft av sin smak och sin brist på rå vitalitet.
Av det som i Martin Andersen-Nexøs "Pelle
Erobreren" ger Far Lasse en nästan biblisk
aura, finnes i la Cours vackert tänkta men
svagt kända dikt "Père Auguste" endast helt
litet.
Men han är både känslig och klok, när han
i sin lyrik reflekterar över den unge mannen,
över puberteten, och ger uttryck åt sin
gränslösa, tacksamma och tillbedjande kärlek till
kvinnan, med vars hjälp gossen reser sig ur
sin själs ensamma olycka och i vars
redo-bogna sköte han blir man.
LEDSAGERSKE.
Min Kammerat, Ledsagerske,
med Haanden i min Haand.
Min Følgesvend, min Hverdags Ven,
som sprængte mine Baand.
Der ruger en Forløsnings Magt,
Husvalerske i dig.
Paa mig du tror, hos mig du bor
af ødsel Elskov bleg.
Favntagerske, som gav og gav,
du rejste ved dit Bryst
den Månd, du bød dit Pigeskød
og mødte stærk og tyst.
Mit Barn, min Ven, hold fast min Haand.
Saa lad os stige ned
til Jordens Dal of Blod og Kval
udrustede med Fred.
«
Både hos Axel Juel och hos la Cour — för
att inte tala om Schade — kan man finna
uttryck som liksom en hammare träffa — inte
huvudet på spiken, men tummen. Axel Juel
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
