Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Georg Svensson: På hälleberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ HÄLLEBERGET
RONALD FANGEN: På bar bunn. Gyldendal. Oslo.
— På död mark. Översättning av S. J. S. Bonniers. 6:75.
Recension av GEORG SVENSSON
En tendensroman behöver icke a priori vara
okonstnärlig, men den har i litteraturens
historia så ofta visat sig vara det, att de båda
begreppen nästan blivit synonyma. Att säga
att en roman är tendentiös är bara ett
hövligt sätt att säga att den är svag som konstverk.
En författare, som skriver med ett syfte, har
tagit ett bestämt parti och ser alla företeelser
ur en viss synvinkel; hans verklighetsbild blir
följaktligen ensidigt inställd och kan endast
adekvat uppfattas av den, som befinner sig
på exakt samma synpunkt; för alla övriga
läsare uppstå mer eller mindre kraftiga
diver-genser, som i bästa fall ge anledning till en
fruktbar diskussion, i värsta fall till komplett
ointresse. Det ginge väl an om
meningsskiljaktigheten endast gällde själva tendensen, men
när läsaren finner att författaren låt vara i
alldeles så ädelt syfte förfalskat psykologien i sin
människoskildring, burit hand på logiken
i händelseutvecklingen och fördelat ljus och
skugga utan hänsyn till naturiakttagelsen, då
tar han avstånd så som från allt som ej är äkta.
Ronald Fangens nya roman är en
tendensroman. Den är skriven från en fixerad
ståndpunkt, den kristna, till och med från den
nyomvänt kristnes ståndpunkt. Den bild av
verkligheten, som den ger, är till ytterlighet
ensidig. Dess händelseförlopp är
katastrof-artat, men katastroferna komma som på
beställning just när författaren för sin ten-
dens behöver dem. Dess människor genomgå
förfärliga kriser, men vägarna ur dem
upptäcka de ej förrän författaren så vill, och då
gives det blott en väg eller ingen. Den värld
de leva i är ensidigt mörk, ett sannskyldigt
gehenna utan blomster, utan godhet, utan
naturens frikostiga mångfald. Att
frälsningstanken skall gro på denna "döda mark" är.
ju naturligt.
Här kan man alltså verkligen om någonsin
tala om en tendensroman. Och vore nu allt
som nyss sagts sant och utan hake så borde
Fangens roman vara en dålig och ointressant
bok lika säkert som två gånger två är fyra.
Är den då inte det? Jo, låt oss för ali del säga
att den enligt alla konstens regler har svåra
brister. Men därmed har man knappast ens
vidrört den, ännu mindre skjutit den i sänk.
Nöjde man sig med en sådan dom måtte
man väl vara omänsklig, lika omänsklig som
Fangens egen litteraturkritiker i denna bok,
och det vill inte säga litet. Ty hur mycket
ens kritiska förstånd för sitt samvetes skull
söker lägga band på ens hänförelse, måste
man äga, att Fangens nya roman trots sina
brister och tack vare dem är en säreget
fängslande roman, skälvande av varm lidelse och
översvallande av kraft. Det har redan i år
kommit ut tjogtals med romaner, som enligt
kritikerns facitbok förtjäna högre vitsord än
denna, men lätt räknade äro de, som ställda
712
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
