Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Statarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STA TA RNA
få se F. V. Thorsson, "den förbannade
skomakarn från Ystad", agitera på nittiotalets
skånska landsbygd och hunsas från godsen
med sanktbernhardshundar. Vi få
situationsbilder från skördestrejkerna i Skåne 1907 och
1908, då galizier sattes att vräka svenska
lantarbetarfamiljer från deras hem och utföra
deras arbete för svältlöner, och vi få ett och
annat till livs om de främmande fåglarnas
äventyr och härjningar på svensk botten.
I en tredje grupp berättelser synes
författaren ha öst ur vad han själv sett och hört,
tänkt och känt. Han fångar i förbifarten
skymten av en helgdagsklädd statarpojke, i sin
sturiga, finniga pubertet på väg till
dansbanans fröjder, och tycker sig se en avbild av
sin egen ungdom. Han berättar roande och
rörande om en gammal kogubbes
yrkesstolthet. Han följer i en Epabutiks vimmel ett
nygift statarpars tvehågsna kryssning mellan
härligheterna och avlyssnar hur mannen
påtrugar sin motvilliga brud ett minne från detta
betydelsefulla stadsbesök — en flaska billig
parfym. Han målar slutligen en rolig
kontrastbild av två gamla avdankade trotjänare på
adelsgodset: Lova, som går upp i de
underdåniga minnena av sitt vördade herrskap, och
stataren Eriksson, den klassmedvetne
jordproletären, för vilken den unga organisationen
är ålderdomens enda tröst. Mellan de två rasar
en fejd av symtomatisk innebörd, men tills
vidare är det Lova som behåller sista ordet,
medan Erikssons tid skall skildras i nästa del.
Särskilt i denna grupp kunde sovringen varit
strängare. Om någon skulle säga, att
"Lant-arbetarkongressen" har en bismak av sann
berättelse ur livet, att "I inspektorsflygeln" är
snusförnuftig och dessutom faller ur ramen,
att "Siste greven Vit och Röd" i ali sin vackra
förståelse för det bästa hos arbetsgivarnas
släkte är sökt och en smula känslosam, så vet
jag inte, vad man skulle invända mot sådana
påståenden.
På en av de sista sidorna i "Godnatt, jord"
har Mikael en vision av statarnas gråa,
ändlösa tåg genom tiderna, och i en sekund av
svindlande klarhet ser han den uppgift, som
skall bli hans: "Så skall han uttrycka det, så
skall han tömma det alltsammans i en
ofantlig bägare — statarnas nöd, statarnas kvalda
längtan, statarnas dåliga luft, deras slappa
revolt och hela deras fega, underdåniga
uppgivenhet." Den bägaren är Ivar Lo-Johansson
som bäst i färd med att fylla. Han har gått
till verket med många års hopsamlade, sega
och målmedvetna energi, med lugn och
lågmält hängivenhet för uppgiften, med historisk
blick och ofta med konstnärligt gestaltande
kraft. En man timrar sitt livsverk, och
byggstenarna äro kött av hans eget kött och ben
av hans eget ben. Betraktaren tvingas
ovillkorligen till respektfylld sympati.
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
