Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Ny lyrik - Holger Ahlenius: Pär Lagerkvists nya skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
för länge sedan hänvisade till klichéernas
skräpkammare, ja, långt före nittiotalet renons
på friskhet och liv. Som vieux jeu måste
anmälaren av Albert Hennings nya
diktsamling sålunda beteckna de allmänfilosofiska
dikterna "Lot" och "Nu återstår ett större
ting" eller den kantat för Röda Korset, som
bildar en onödig slutvinjett till denna bok. Att
längre dröja vid sådana negativa inslag vore
emellertid att göra en diktare orätt, som har
mycket av värde att ge. "September" rymmer
visserligen åtskilligt poetiskt allmängods;
men där finns också mycket som har
konkretion och bärande symbolik, mycket, som bär
vittne om ett förfinat tanke- och fantasiliv.
Till det värdefulla i denna diktsamling
räknar jag en avdelning naturlyrik, finstämd och
melodiös som alltid hos Henning, och en svit
resedikter — framför allt "Kväll i London"
med dess magistrala slutstrofer. Tidens tunga
nöd har denne poet ej undandragit sig. I den
dikt, som icke för intet bär titeln "I
stormnatten", stiga bubblor från vår världsdels
häxkittel:
Och långt bortom tigande öknar och berg
skymtar ett fjärran Europa
med moln, som i vådeldsglödande färg
sina mörknade massor hopa.
De stiga som töcken ur hatets kärr
från mörkt Murman till vilt Finisterre
bak mullrande Pyrenéer.
Fördunklad är solen. Se, ljuset ren
på mörknande värld är ett vådeldssken
på rämnande propyléer.
Där svartnar i rymden en ovädersby,
den tätnar, den blir till en skur av bly,
som piskar till blods, på gissels vis,
ett nöjenas Wien, ett glädjens Paris.
Johannes Edfelt
Pär Lagerkvists nya
skådespel
PÄR LAGERKVIST: Mannen utan själ.
Skådespel i fem akter. Bonniers. 4: 50.
Pär Lagerkvist har i sina senaste verk gång
på gång svängt satirens gissel över den
nazistiska människotypen och sinnesriktningen. I
sitt nya. skådespel har han sökt förstå den
och anvisa den en väg till frälsning. Ty vad
är protagonisten i "Mannen utan själ" om
inte en av dessa otaliga såriga pojksjälar,
vilka av sjukt hämndbegär mot en värld, som
inte haft någon plats för dem, kastat sig ut
i de politiska gatufej derna och den
sadistiska hetsjakten på oliktänkande och
olik-skapta? Skådespelet visar oss en man, som
går miste om hela världen men återvinner
sin själ. Han gör det tack vare kärleken,
vilken här, såsom tidigare i Pär Lagerkvists
diktning, får omgestalta och gjuta nytt liv i
verklighetens råa massa.
Då vi först göra bekantskap med Mannen
är han en av dessa moderna
handlingsdyr-kare, som själv deltagit i det politiska
terrordåd, högtalaren just skriker ut i kafélokalen.
Kallt och cyniskt hånar han allt tal om själ
eller religion. Kärleken är bara
sentimentalitet. Själv arbetslös har han endast förakt
för ali mättnad och allt stillastående. I stället
svärmar han för fanatikerna, de människor
som kunna läggas på städ och hamras ut tills
de bli vitglödande. Men i andra aktens
morgonscen har förvandlingen redan börjat.
Förgäves söker han under karska låter dölja sin
vaknande känsla för den kvinna som blivit
hans tillfälliga tillflykt undan polis och
ensamhet. Och då han får veta, att en av de
män han varit med om att mörda är far till
det barn hon bär under sitt hjärta, bryter
känslan helt igenom och han kämpar vilt för
att vinna hennes kärlek — om i förvänt begär
eller i ruelsefylld önskan att ersätta henne
för vad hon förlorat, är först inte riktigt
klart. Kvinnan har kastat bort sig i
desperation, därför att hon trott sig övergiven av
den andre, men nu, då han är död, hänger
hon fast vid honom och har inget till övers
för nattens bekanting.
Så långt ligger dennes spår klart och är
lätt att följa. Det blir svårare i
fortsättningen. Sedan hans kamrater befriat honom
ur fängelset, skyndar han till Kvinnans sida,
uppfylld av kärlekens omsorg och ängslan.
Han gripes av hennes upptagenhet av det
förestående, av hennes gryende längtan efter
tro, av att bli ställd öga mot öga med den
mördades gamla moder. Men vad som
försiggått inom honom under fängelsetiden få vi
inte veta. I fjärde akten se vi honom först
full av oro och sedan förkrossad vid Kvin-
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
