Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Margit Abenius: Det är mycket ni måste läsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
är en miljö som är författarinnan djupt
förtrolig. Mycken kunnighet och kunskap är fint
inarbetad i romanen, som i slutet nästan
antar memoarkaraktär — till skada för
helhetsintrycket. Men i stort sett är det en
roman, om kvinnoöden och kvinnoproblem,
utspelad bland gamla grå bondgårdar, ärvda
genom generationer, gårdar med trång och
sträng religiositet och en obönhörlig Jehovah,
eller gårdar med uppväxande barn och
ihärdiga sysslor, i en stenbunden natur med sina
åkrar, vägar och källor. Både natur och
människor får hos Gertrud Lilja gärna ett blygt
och kärvt, inbundet behag. I berättelsens
centrum står de tre kvinnorna: den hårdsinta
Kristina, som driver sin man till Amerika
och vars son begår självmord, den
behagfulla Charlotta som får ett i alla avseenden
rikt liv, den blida Hanna som älskar sin
systers man men försakar och vänder sig
inåt. Den tränade novellisten spåras i enstaka
scener eller tillspetsade situationer och
replikskiften, men på det hela taget är det
en stoffrik, bred, kulturell skildring. Boken
slutar med att klockorna ringer in
sekelskiftet. De tre äldre kvinnorna står böjda över
den sovande flickan, Kerstin, det nya seklets
kvinna: "De skulle gärna ha velat hjälpa
henne med sin erfarenhet, men de visste, att
livet måste läras på nytt av varje människa,
att ett mänskligt väsen är en sluten värld,
som måste följa sina egna lagar — de visste,
att människan är ensam."
#
Människans ensamhet är i saninng ämnet i
den norska författarinnan Magnhild Haalkes
poetiska och fantasistarka bok "Allis son". Det
skulle vara intressant att veta hur
författarinnan har fått sitt ämne: reala studier måste
ligga bakom, men framför allt förefaller det
att vara ett fantasiens och intuitionens verk.
Fyra människor lever tillsammans i en
stormpiskad stuga i de yttersta skären. Det är
farfar och farmor, gamla, ondsinta, stelnade i
tankar och känslor, sonhustrun Alli och
hennes underliga pojke Elling. En enda ruvande,
ödesdiger sorgstämning vilar över
skildringen. Ute i havsgapet ligger en holme; den
är lugn och påtaglig att se på men kan också
bli fantastisk, ett sagodjur, eller bara form,
färg, när den ses med Ellings, tosingens,
ögon. Man böjer sig helt för författarinnans
inlevelse. Ellings ledlösa väsen, hans abrupta
lynnesväxlingar, hans rädsla för att bli
själsligt vidrörd, intrycken som väller över honom
som färg, skönhet, ljud — allt ges med
intensitet och styrka. Mellan mor och son
utkämpas en ojämn tvekamp. Alli anar att det
är något psykopatiskt med hennes barn och
försöker i sin blinda okunnighet skydda
honom, än genom bestraffningar, än genom
en smärtfylld ömhet, men farmors onda
misstänksamhet suger musten ur henne, kalla ögon
pinar henne, och det hela går som ett
sorgespel mot katastrof. I Elling tycks naturen ha
skapat ett väsen som från början är ont.
Magnhild Haalke är som stilist en dykare
och trevare; det är ett känslans och
aningarnas språk, tungt, men ofta poetiskt rikt.
Hennes människor har inte många ord till sitt
förfogande, men författarinnan finner
ständigt nya uttryck för komplicerade
själsstämningar. Hon skildrar hur händerna rör sig i
sorg och hjälplöshet, hur fiskaren läser —
långsamt och med "en grå röst". Det enda
man skulle vilja anmärka är att Ellings
repliker någon gång verkar litterära.
Det är en intressant och märklig roman;
den ger en intensiv bild av karg natur och
ett hemskt, men ändå mänskligt gripande,
modersöde.
Willa Cathek har bakom sig ett långt
författarskap av distingerad kvalitet. Flera
av hennes böcker har tidigare översatts till
svenska, såvitt anmälaren känner till utan
någon större publikframgång. I den nyss
översatta, korta romanen "Av allt ditt hjärta"
berättar Willa Cather en i fråga om motivet
och miljön enklare historia än i de rikt
mättade "The Professor’s House" eller "Death
comes to the Archbishop". (Förlaget självt
måtte finna den synnerligen enkel att döma
av utstyrseln!) Det är väl inte alldeles
otänkbart, att denna friska, klara bok kunde
inspirera någon till ett studium av Willa Cathers
produktion i sin helhet. Den har ett lätt
gammaldags tycke, som enbart beror pä att
författarinnan har kontakt med en mera
harmonisk kulturepok än vår egen. För resten
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
