- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
753

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRI VANDRING

skaper, sin sällsamma andliga rustning. Hela
hans tid hade ju varit som en
förberedelse: missionärens håg, religionshistorikerns
vetande, konstnärens inlevelse, språkmannens
kunskaper, allt stod redo att tjäna denne
prästman, när den stora stunden var inne.
Men han var även själv ödmjukt förvissad
om, att det var på svensk botten hans gärning
hade blivit till.

Han hörde till ett land, som varit utanför
striden. Djupt fattade han, vad detta betydde.
Han predikade mot den neutrala fariseismen,
den vars jämvikt i känslor var en så bekvämt
undfången dygd. Han hatade den neutrala
självtillräckligheten, som blott jämrade sig
över tidens ondska utan att lyfta ett finger för
att hjälpa de förolyckade. Neutraliteten kände
han som ett mångdubbelt ansvar att gripa in.

Han hörde till ett demokratiskt land. Sj
älv-tänkande och självstyrande folk, som
skyddade sina medborgerliga traditioner, hyllade
han, och han uttryckte sin beundran för
Schweiz, som självt "utan en upplyst eller
oupplyst tyrann" förmådde förena motsatserna
i språk och folkslag till en levande enhet. Han
trodde på möjligheten av värdiga nationella
ideal, utan nationalförhävelse och rasfördom
och utan "en matt kosmopolitism, som
fördunstar i ideal sentimentalitet". Kärleken till
det egna folket och till fosterlandet får ej
orenas med ovänliga känslor mot andra folk,
lydde hans ord, så enkla och dock så svåra att
efterleva. Han ivrade för att den ekumeniska
rörelsen skulle arbeta på, att ur alla länders
läroböcker bortrensa uttryck av förakt rörande
andra folkslag.

Men denna fria syn nådde än längre. Den
trängde in på det område, som var hans eget
egentliga kall. Djupet i hans egen religiösa
tro gav honom respekten för andras. Ingen
hade större kärlek till den svenska folkkyrkan
än han. Ingen hade varmare känsla för den av
anden levandegjorda kulten. Ingen levde inner-

ligare samman med den egna lärans
mysterium. Men ändå utropade han: "Den gamla
människan i oss i form av konfessionellt
egensinne och okunnig, högfärdig ringaktning av
andra samfund måste förkvävas och dödas —.
Läran åtskiljer, tjänandet förenar. — På den
yttersta dagen frågas icke om katekesens satser
eller kyrkans dogmer. .." Han trodde på
människan, trots allt vad han sett av
människan. "Sanningen har en hemlig eller öppen
bundsförvant i varje människas hjärta." Han
bekände, att det väsentliga var dock "levernet
enligt kärlekens bud".

Den religiösa sj älvupptagenheten kan bli ett
gömställe undan mänskliga förpliktelser. För
Nathan Söderblom gav religionen ingen sådan
undanflykt.

Det arv, han efterlämnat, tillhör väl främst
alla de kyrkosamfund, som under en kort,
förhoppningsfull tid kommo att mötas och som,
dess bättre, ännu mötas med god vilja, men
utan att äga hans frimodiga, tappra,
hand-lingsfriska ande i sin mitt. Men arvet tillhör
även hela den svenska nationen. Under de år.
som gått efter Nathan Söderbloms död, har
påfrestningen att svika blivit starkare än
någonsin. Maktlösheten inför vad som sker
förlamar oss alla. Och ändå tro vi, att här
finnes en svår nationell kallelse, som kan
frigöra starka krafter.

Det är tre män, som skymtat förbi. En av
dem var vetenskapsman, en var
socialreformator och en kyrkoman. Men deras olika
provinser av intellektuell, social och religiös
odling sammanhängde till ett helt rike. Det är
sannerligen en ny stormaktsanda, som utgår
från det riket. leke den nationalegocentriska,
som ständigt svänger mellan neurotiskt
övermod och kränkt prestige, som ömsom ryter
och ömsom beklagar sig. De tre tänkte högre
om sitt land än så.

753

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:26:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1936/0765.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free