Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Annie Åkerhielm: Törnrosslottet. Sagoreflexer. Illustratör: Stig Åsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNIE ÅKERHIELM
palats skina vida omkring. Sex av dem äro
ljusa och vänliga, men den sjunde är mörk
och har olycka i följe. De sex ljusa bjöd
kungen till faddrar, men icke den sjunde.
Däröver förtörnades hon och lade den trolldomen
över dem, att på sin femtonde födelsedag
skulle prinsessan sticka sig på spetsen av en
slända och dö, och kungen och hans hov
skulle följa henne i döden.
Kungen lät bränna alla sländor i riket;
det var stor bedrövelse för kvinnorna. Den
dagen prinsessan blev femton år, tillbragte
hovet på en borg, som ligger här i närheten.
Konungen trodde väl att han där skulle bättre
kunna skydda henne än i huvudstaden. Det är
väl nu hundra år sedan dess.
— Hundra år! utbrast drängen. Och kungen
skulle ändå kunna leva?
— Min far föddes den dagen, svarade
bonden, och jag är nu fem och sjuttio år. Min
farfar hade sett prinsessan och kunde ej nog
tala om hur fager hon var. Vad som hände
på borgen vet ingen. Däromkring växte alltid
massor av vilda rosor, och nästa morgon hade
de vuxit över hela slottet ända upp till det
höga borgtornet, och så står det ännu. Ingen
har hört något därifrån sedan dess.
— Så står det ännu? upprepade drängen.
Då kan man gå dit och se det?
— Det kan du, om du följer vägen fram
till skogen och vidare genom den. Men den
är nog svår att färdas, ty den är oröjd sedan
långa tider.
— Försökte man inte hugga ned rosorna?
frågade drängen.
— Jo, genmälte bonden, men det var
trolldom vid dem. Det kom ut en sägen, att de
andra feerna bådo för sitt gudbarn, och den
mörka bevektes så mycket, att hon medgav att
prinsessan och kungaparet och hovet ej skulle
dö utan somna, och att intet skulle förändras
i borgen, medan de sovo. Och vidare, att om
det kom en man nog tapper att hugga sig
igenom häcken, tränga in i borgen och kyssa
prinsessan, skulle hon och alla de andra
vakna. Många försökte, i synnerhet första
tiden, prinsar och riddare och även andra; de
höggo sig ett stycke in, men sedan hörde man
inte av dem; de ha väl omkommit inne i
törnhäcken.
Det blev tyst ett ögonblick.
— Jag tror inte på det, sade en av
drängarna. De ligga nog döda alla där inne,
och borgen är full av benrangel och
förruttnelsestank.
— Sägnen är sådan jag förtaide den, sade
bonden. Jag tror på den; de gamla före mig
ha trott på den. Och nu är det tid att gå till
vila.
Så gingo de runden kring gårdens alla hus,
bommade dörrar och luckor, täckte elden på
härden och sökte var och en sin sovplats.
Sommardrängen kunde inte sova. Det
märkliga han hört spökade i hans huvud, och till
sist steg han upp, klädde sig och smög sig ut
i den månljusa natten, gick vägen fram och
nådde skogsbrynet.
Det var som bonden sagt; vägen var mest
igengrodd, och han hade svårt att taga sig
fram. Det var mörkt i skogen, på spridda
månstrålar när; det susade sällsamt i
kronorna över hans huvud, och han blev
underlig till mods och tyckte, att mörkret var soin
genomandat av onda och hemlighetsfulla
makter.
Plötsligt och oväntat öppnade sig skogen,
och borgen låg framför honom i månljuset.
Den låg på en ensam klippspets, skild från
skogsbrynet, där han stod, av en ravin, över
vilken en bro ledde; det var den forna
vallgraven. Intet vatten fanns däri; det var som
om intet här hade liv mer än rosorna. Vad
han såg framför sig var snarast spöket av en
borg. Dess form skönjdes: ringmurar,
porttorn, vakttorn och det höga borgtornet, men
alla linjer voro utplånade, allt övervuxet av
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
