Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Annie Åkerhielm: Törnrosslottet. Sagoreflexer. Illustratör: Stig Åsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNIE ÅKERHIELM
rosensnåren. Doften av millioner rosor, stark
och dövande, fyllde luften. Tystnaden var
djup och trolsk. Han stod orörlig och såg och
såg, till dess månskenet försvann och den
första unga gryningen syntes. Då ryckte han
sig lös. Han gick med smygande steg över
bryggan, vars bortre hälft var övervuxen av
rosorna, plockade en enda ros, gömde den vid
sitt bröst — vände sig och flydde som
förföljd — det förekom honom att rosorna skulle
sträcka ut långa revor och fånga honom.
Det var som om rosen drog och drog. Han
såg borgen för sig under arbetet, drömde om
den om nätterna: törnena öppnade sig,
portarna öppnade sig, och han skred genom
sällsamma salar, ingen gång lika. Till sist var
skörden inbärgad; han fick ut sin lön, sade
farväl och tack och gick. Men han vek av från
allfarvägen in i skogen.
När han nu kom fram ur dess skymning
var det middagstid. Borgen låg i gassande
solsken, och det förekom honom ej mindre
trolskt än månskenet. Tystnaden var lika djup,
rosorna doftade ännu starkare, och det var
som om en drömtyngd sömnlust utströmmade
från dem. Han såg upp mot det övervuxna
tornet, där en vajande rosengren allra överst
sträckte sig segerlustigt mot himlen som en
fana. Ett bi surrade i gräset bredvid honom;
det var det enda ljudet fjärran och när, men
han tänkte föga därpå. När han slutligen, trött
av att stirra uppåt, sänkte blicken, såg han att
det icke var något bi. En gumma satt i gräset
vid hans fötter och spann; surrandet av biet
var surrandet av sländan. Gumman såg upp;
deras ögon möttes. Hennes brunno dunkelt
under ögonlocken, starkare än en gammal
kvinnas ögon pläga. Hon log.
— Du ville gärna se dig om där inne, sade
hon.
— Ack, ingenting ville jag så gärna,
svarade han.
— Hugg dig igenom! Det står var och en
fritt.
Han såg förskräckt ut.
— Hur skulle det lyckas för mig, fattige
sven, det som misslyckats för så många tappra
riddare? De hade svärd och stridsyxor; jag
har bara en liten kniv.
— En kniv duger också, sade hon, om man
har det rätta modet.
— Ja, svarade han försagd, men jag är
ingen modig man.
Hon log åter.
— Därför att du erkände det, skall du få
din önskan uppfylld. Jag skall förvandla dig
till ett bi. För flygfän finns andra vägar än
för människor. Flyg högst upp mot tornet,
där är törnhäcken inte så tjock som vid
marken; där kan du leta dig igenom och in om
ett öppet tornfönster. Så kommer du in i den
kammare, där prinsessan mötte sitt öde.
— Hur gick det till? utbrast han.
— Hon strövade i barnslig fröjd omkring
i borgen, där hon aldrig förut varit; så kom
hon till den kammaren, och där satt en
gumma och spann.
— Och det var du! utbrast han. Orden
överraskade honom själv.
— Kanske, och kanske inte, sade hon med
ett underligt leende, lik mig var hon nog.
Prinsessan, som aldrig sett en slända, blev
ivrig och ville lära konsten. Det fick hon; så
sprang hon till sina föräldrar för" att visa den.
Förskräckta ville de taga sländan ifrån henne,
och då skedde det. Hon somnade, och de
somnade alla.
— Och nu äro de alla döda?
— Nej, de sova.
— Och nu äro de gamla, gamla?
— Nej, de äro sådana de voro. Där inne
står tiden still. Det får du själv se. Där inne
får du din rätta gestalt igen. Se så mycket du
hinner under den stund jag ger dig; sedan
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>