Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Annie Åkerhielm: Törnrosslottet. Sagoreflexer. Illustratör: Stig Åsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRN ROSSLOTTET
blir du åter bi och flyger ut så fort du kan,
om livet är dig kärt.
— Och här ute blir jag människa igen?
— Visserligen.
Hon berörde honom med sin slända, och
så blev han ett bi. Hej, vad det var roligt att
flyga! En annan gång skulle han kunnat hålla
på därmed hela dagen och ej blivit trött. Nu
gick slottet före allt annat, och han flög mot
tornet. Gungande på en rosengren, såg han
ut över skogen och dalen ända bort till de
blå bergen, där feerna bodde. Vad rosornas
berusande honungsdoft frestade honom! Men
han gjorde sig hård, kröp en trasslig väg
genom häcken, aktande sig för de långa
tör-nena, och fann äntligen tornfönstret.
Han stod åter som människa i den trånga
tornkammaren, där en matt, grönaktig dager
rådde; på golvet stod en trästol, där hade
säkert den gamla suttit. Då han öppnade den
låga, järnbeslagna dörren, kände han tydligt,
att hon satt bakom honom, men när han såg
sig om, var där ingen.
Han letade sig nedför den vindlande
torntrappan; i dess övre del trängde ännu svaga
ljusstrålar genom gluggarna; längre ned var
det mörk natt. Vid trappans fot mötte hans
trevande händer en dörr; den gick upp och
han stod på borggården.
Rosorna vällde över takåsarna, men de
nådde icke ned; gården var fri. Mitt på den
växte en stor lind; därunder var brunnen.
På brunnskanten, på lister och fönsterkarmar,
på svalgångarnas räck sutto duvor, orörliga
och tysta. Han tog på en av dem; den var
varm, men dess ögon voro slutna; fåglarna
sovo alla. Bandhunden sov i sin koja; i stallen
stodo rader av präktiga, glänsande hästar,
sovande över krubborna. Här fann han också
människor, stallknektar sittande på
foderkistorna, liggande i halmen; en satt mitt på
stegen till foderloftet. Främlingen böjde sig
över dem; de andades helt sakta och deras
kinder voro svala, men ej kalla som de dödas.
I vaktstugan sovo fullrustade män; där ljöd
ett svagt, oavlåtligt rassel av brynjor och
vapen i takt med deras andedräkt. I köket
sovo köksmästare, svenner och pigor; elden
hade slocknat, men stekar hängde på spetten
och en angenäm doft av nylagad mat och
kryddor fyllde luften. Främlingen gick upp
om svalgångens trappa och öppnade dörr
efter dörr; han såg hovmän och pager och
hovdamer i präktiga gammaldags dräkter;
somliga hade somnat under samtal, andra
allena, en dam vid sitt broderi, en hovman
vid hennes fötter med luta i knät.
Slutligen kom vandraren till en rikt sirad
och bemålad dörr, dit tre trappsteg ledde upp.
Där fann han två sovande pager, som tydligen
hållit vakt. Han öppnade dörren och såg ett
praktfullt gemak, med ett högsäte, där en
kung och en drottning sutto, orörliga som
bildstoder; sovande hovfolk syntes omkring
dem. Men var var prinsessan ? Han såg sig om
och uppgav ett utrop, som bröt den
hundraåriga tystnaden utan att väcka slumrarna.
Vid drottningens fot, med huvudet i hennes,
knä, låg en sovande flicka, skönare än någon
vandraren sett, och, ännu mer, skönare än
någon han drömt om. "Hon är lik
morgonrodnaden", tänkte han, "lik de höga bergens
snö, och framför allt lik rosorna, ej blott de
vilda där ute, utan rosengårdens underbaraste
blommor." Betagen stod han och såg på
henne; han vågade knappast andas. Hennes
hand vilade i moderns: på den vita
fingerspetsen syntes en klar bloddroppe — märket
av sländans styng.
"Hur underbara måste ej hennes ögon
vara!" Vid den tanken gick det som en
virvelstorm genom hans huvud. Om han kysste
henne — väckte henne — väckte hela detta
sovande slott?
Och skulle de icke driva bort honom — den
lågättade?
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
