Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Eva Berg: Fånge över gården. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
är egentligen bara den att det inte hörs ett
ljud från instrumentet, men kan man
melodierna utantill så klinga de likafullt inne
i huvudet när man sluter ögonen.
#
Det spirar fort rykten i ett stort hyreshus.
Varför stod fönstret öppet hela nätterna
i femte våningen, fast det ännu inte var någon
värme att tala om? Och varför skymtade en
figur bakom gardinen där ibland och hördes
tassande steg om nätterna? Gick gamla fröken
Andersson plötsligt i sömnen och hade hon
upphört att vara rädd för drag?
Skvallret växte och en dag nådde det upp
till översta trappavsatsen. Det knackade på
dörren, en gång, två gånger. Efter tredje
försöket hördes äntligen dörrar öppnas och
stängas där inne och toffelsteg närmade sig.
Köksdörren gläntade och fröken Andersson
tittade ogillande ut. Ärendet som tyckts så
finurligt och oskyldigt förut krympte ihop
under den gamlas vassa blickar och lät
ynkligt och falskt.
— Min tur att ha farstun? fnyste fröken
Andersson och rätade sig drottninglikt. Det
måtte jag väl veta utan påminnelse! Har jag
någonsin under dessa tjuguåtta år försummat
trappstädningen ?
Naturligtvis inte, det var inte så det var
menat. Bara ett försynt påpekande av en
plikttrogen portvakt och en hövlig undran om
fröken kanske ville ha hjälp med
förstustäd-ningen den här månaden. Nu när Svea var på
landet?
I köket stod fröken Andersson länge efteråt
mitt på golvet och grubblade. Till slut gick
hon långsamt in i rummet och stängde dörren
efter sig. Där inne var rent och skinande
prydligt, korkmattan glänste av fernissa och det
fanns inte ett dammkorn på plyschdukar eller
palmblad. Över inventionssoffan hängde hyl-
lan full av släktfotografier i glödritade ramar
och i orgellocket speglade sig taklampans alla
klirrande mässingskläppar. Fönstret var högt
och smalt och försett med nya täta
földrags-gardiner med fransar i nederkanten, fastän
våningen låg högst uppe och var skyddad från
insyn. Det var det största rummet och tjänade
till matsal och vardagsrum. Innanför låg en
liten kammare, där Agnes Andersson sov och
mest vistades.
Hon stannade vid dörren och lade armarna
i kors över bröstet. Hennes ansikte blev strängt
och ögonbrynen rynkades. Den höga gestalten
i sin fotsida svarta klänning och det hårt
åtstramade gråa håret trädde fram mot
dörrens oljefärgsvita bakgrund som en bild av
sorg och sårad anständighet. Men när hon
talade var det i viskningar.
— De var här och spionerade, sade hon.
De börjar visst misstänka något.
Hon tog plötsligt ett steg framåt och pekade
anklagande mot det skumma hörnet bredvid
fönstret.
— Du ska ju vara på landet. Men någon
har sett dig här. Du har stått i fönstret.
Det blev tyst en stund och till slut sjönk
hennes arm ner och hon upprepade resignerat
sin viskning:
— Du måste ha stått i fönstret.
— Ja, svarade en låg röst ur vrån. Men
bara på nätterna. Jag kan inte sova. Det är
så kvavt här inne, jag måste öppna. Stämman
höjdes och blev trotsig. Jag brukar ligga
i fönstret och låtsas att jag är på landet. Det
är ju det jag ska göra.
— Tyst, väste den gamla förskräckt och
lade fingret på munnen. Tala inte så högt,
någon kan höra dig.
Men hennes drag hade veknat och hon smög
hastigt runt det stora runda bordet och fram
till vrån. Där stod en grupp; en hög, vajande
palm på en piedestal längst inne bakom ett
litet bord med glasskiva över broderad duk
770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
