Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Eva Berg: Fånge över gården. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅNGE ÖVER GÅRDEN
och två flätade korgstolar. Försiktigt satte hon
sig i den tomma stolen som knarrade dämpat,
lade händerna till ro i skötet, suckade tungt
och började viska med förebrående tonfall:
— Jag förstår att det är svårt för dig att
sitta instängd så här. Men jag kan inte hitta
på något annat sätt för att det inte ska komma
ut. Det syns ju genast på dig nu och värre
blir det dag för dag. Jag har inte råd att
låta dig fara bort, och till bekanta kan du ju
inte resa, så som du ser ut. Hon skakade på
huvudet. Nej, det blir ingen annan råd än att
du håller dig inne de sista månaderna som
vi bestämt, så att vi kan dölja den här
förfärliga historien. Folk får tro att du är hos släkt
på landet. Om du bara försökte hjälpa till
litet själv genom att hålla dig alldeles stilla
och tyst, så behövde ingen få veta något.
Barnet kan man alltid inackordera någonstans
sedan och ingenting behöver komma ut. Kan
du hitta på något bättre sätt? Hon vände
huvudet frågande mot den andra stolen.
— Nej, kom svaret till slut. Jag kan inte
hitta på något annat sätt.
Det blev tyst i rummet och väggklockan
tickade flitigt ihop sekunder och minuter. Men
de båda kvinnornas tankar korsade varandra,
liksom orden förgäves gjort så många gånger
under den sista tidén.
— Du vill alltså fortfarande inte säga vem
det är? tänkte den gamla. Varför, varför? Om
du åtminstone haft bestämt sällskap, så hade
skammen inte varit lika stor. Men du har inte
haft något sällskap som jag vet. Det måste ha
varit någon tillfällig bekantskap, en ung man
vem som helst, någon som du träffat i arbetet
eller på gatan. Du kanske inte ens vet vad han
heter ?
— Jag säger ingenting. Jag biter ihop
tänderna och säger ingenting.
— Det är alltså tacken för allt vad jag har
gjort för dig! Tagit dig till mig som
föräldralös ung flicka, sörjt för dig och försökt upp-
fostra dig till en anständig kvinna och låtit
dig för dyra pengar lära ett hederligt yrke,
så att du kunde komma dig upp och få det
bra. Och nu har detta hänt, det värsta som
kunde ske, och till råga på allt vill du inte ens
säga vem det är.
Till slut började den ena stolen knarra
upproriskt och den gamla hade rest sig.
— Det är väl bäst att jag börjar med
middagen, viskade hon bittert. Jag törs inte köpa
så värst mycket i affären nu när jag ska
föreställa att vara ensam, men det får väl räcka
åt oss båda ändå. Jag för min del är ju så liten
i maten.
Hon gick mot köket. På vägen hejdade hon
sig, vände på huvudet och frågade blitt:
— Det var så sant. Om du ville vara snäll
och hålla dig inne i kammarn i kväll? Jag
kanske får besök.
#
På aftonen satt Svea som hon lovat inne
i den lilla kammaren. Rullgardinen var
nerdragen, lampan släckt, och hon satt alldeles
tyst. Det var precis som för länge sedan, som
förra våren, då hon inte låtsats vara på landet,
utom att dörren nu stod stängd och hon måste
bemöda sig särskilt om att vara fullkomligt
stilla. Annars var det likadant.
Hon hade alltid brukat dra sig tillbaka till
kammaren, för att inte störa när faster hade
besök. Det var inte ofta, men i stället
regelbundet. En gång i veckan kom fasters kusin,
gamle farbror Eriksson. Varje lördag fem
minuter i sju ljödo hans långsamma steg
i trappan och det knackade diskret på dörren.
— Jag får visst främmande, sade faster
glatt överraskad och lade undan stickningen.
Hon blev helt ivrig och gick fram till byrån
för att kamma till det släta håret och rätta
på guldbroschen i svarta sidenblusen. På
lördagarna bytte hon alltid efter middagsdisken
och företog en extra dammtorkning i rummet.
771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
