- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
775

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Eva Berg: Fånge över gården. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÅNGE ÖVER GÅRDEN

hon inte bet ihop tänderna omkring den, det
gällde att inte glömma sig och slappna av för
en enda sekund. Om det är några ord som
ljuda ständigt i hjärnan, som tankarna
upprepa oupphörligt dag och natt, då måste man
vara noga med att hålla igen munnen, så att
de inte fly ut ur sitt fängelse. Man måste vara
försiktig med varje yttrande, även det
oskyldigaste och mest vardagliga. Bäst är att tiga
alldeles om det är möjligt, och i annat fall
svara enstavigt och fort.

Innan sömnen kommer smygande i
gryningen måste man tänka på att bita ihop
tänderna och borra ner ansiktet i kudden, så
att inte det medvetslösa tillståndet gör att
munnen ofrivilligt svarar på försåtliga frågor
som kunna viskas i ens öra. Ja, ty frågor
kunna uppfattas även om de inte uttalas högt
eller ens viskas. De ljuda ändå och uppfylla
rummen, ropande på svar. Det kan gå att
lämna dem obesvarade under en vecka eller
mer, men när de ordlösa klingat och gungat
mellan väggarna i tystnaden månad efter
månad, då måste alla krafter spännas för att
hindra att svaret bryter fram. Det vill ut, det
vill bli skriket ut i luften och studsa från den
ena husväggen till den andra och slutligen
segla fritt upp i rymden. Då blir det till en
fix idé att hålla tänderna sammanslutna i ett
hårt bett, så att ingenting kan slippa förbi
deras stängsel.

— Du sitter bara och tiger, viskade faster
irriterat. Hela dagarna sitter du där och
mol-tiger. Det vore inte för mycket begärt att du
åtminstone pratade lite. Vad är det med dig?
Har du ont?

— Nej. Svea svarade ansträngt och tonlöst
som om hennes stämma höll på att tvina bort.

Det gick inte att få något samtal i gång.
Vecka efter vecka måste fröken Andersson
finna sig i den dova tystnaden och lyssna till
sina evigt obesvarade frågor. Men hon kunde
dock trösta sig med att planen hade gått i lås.

Det hade inte blottats fler misstankar från
de övriga hyresgästerna om Sveas
lands-vistelse. Ingen kände den fruktansvärda
sanningen, och ingen skulle någonsin komma att
göra det. Släkten skulle besparas denna
vanheder. Sveas sorgliga påbrå från sin konstiga
mor skulle aldrig komma i dagen. Ingen
skulle säga att ännu en flicka Andersson skämt
ut sig och att det gått utför med den
föräldralösa brorsdotter som Agnes Andersson tagit
hand om. Man skulle utplåna skammen, och
Svea skulle efteråt kunna komma sig upp och
på gamla dagar kanske till och med bli en av
dem som förgyllde släkten och nämndes som
ett exempel för de unga.

Det var en välsignelse att tänka på under
dessa nästan ändlösa dagar av tigande väntan,
då vanäran växte och ökades alltmer och till
slut blev synlig även från korgstolens skumma
vrå. Den visade sig i de allt tyngre andetagen
från den hopkurade gestalten under palmen
och i de kvävda utropen av plötslig smärta,
då ett främmande liv krampaktigt sparkade
inne i en orörlig kropp. En kvinna som levat
ett fullkomligt rent liv och alltid hållit på sig
själv och släktens heder måste lida mer än
andra av att behöva bevittna sådant. Det kan
hända att hon inte står ut med det utan hastigt
flyr ur rummet med kinder som bleknat av
vämjelse och skam.

Fröken Andersson blev stående en lång
stund i köket och funderade bittert över
otacksamhet och förhärdelse. "Om hon åtminstone
ville lätta sitt hjärta", tänkte hon. "Om hon
ville tala om vem det är. Om hon nu vet det.
Kanske hon inte ens vet det?"

Plötsligt blev Agnes Andersson alldeles stel.
En förfärlig misstanke vaknade inom henne.
Kanske Svea verkligen inte kunde säga vem
det var? Därför att det inte var bara en.
Det kanske var flera. Sådant hade man
hört talas om, även om det aldrig inträffat
förut inom släkten Eriksson—Andersson. När

775

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0787.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free