Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Eva Berg: Fånge över gården. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
tanken slagit rot inom henne fylldes hon av
en vild vrede. Hon glömde alla föresatser,
glömde att hon beslutat sig att härda ut i
tystnaden de sista veckor som ännu återstodo,
Hon rusade blint mot dörren in i rummet,
fram mot palmgruppen, där hon störtade över
den stumma, digra varelsen, grep henne om
skuldrorna och skakade henne häftigt.
— Säg vem det är! väste hon. Du måste
säga vem det är!
Men tigerskan bet ihop tänderna och körde
ner hakan root bröstet som om hon velat
klämma ihop munnen om svaret ännu mer.
Den gamla kvinnans hopsamlade raseri växte
och greppet om axlarna blev järnhårt som
av rovfågelsklor när hon försökte skaka
hemligheten ur offret.
— Säg vem det är! Säg vem det är!
Hon kände att hon handlade rätt. Det gällde
inte längre en individs lycka och välfärd, det
var fråga om hela släktens anseende och
heder. Var skammen verkligen ännu större
än hon hittills trott? Var det möjligt att
en medlem av släkten Eriksson—Andersson
sjunkit så djupt att hon inte själv kunde
avgöra vilken av flera möjliga unga män som
var far till hennes barn? Det var en
fasansfull misstanke, och ovissheten fyllde henne
Ined vanvettiga kval. Oupphörligt väste hon
samma hesa viskning mellan vitnade läppar,
medan hon ruskade den tunga kroppen fram
och tillbaka så att korgstolen vaggade och
knarrade gällt.
— Säg vern det är! Säg vem det är!
En halvtimme senare skriade ambulansens
ångestsiren genom gatan och stannade
utanför inkörsporten till gårdshuset. Två män
hoppade ur och sprungo hastigt genom häcken
av nyfikna åskådare upp till femte våningen
över gården. De kommo för att hämta
kvinnan som låg utsträckt på den blankfernissade
korkmattan och höll handen hårt för munnen.
Hon jämrade sig inte, hennes uppspärrade
ögon voro stelt riktade mot den skräckslagna
gamla kvinna som stod lutad över ett bord
i ett hörn av rummet och snyftade hejdlöst.
Den sjukas blickar släppte inte sitt mål när
hon lades upp på båren och fick den gråa
filten över sig från huvud till fot. Hon
stirrade oavvänt på den böjda gumgestalten
i vrån, medan hon försiktigt bars genom
rummet, och hon höll fortfarande handen hårt
för munnen som om hon velat hindra varje
ljud att tränga över läpparna.
Inte förrän hon skjutits in i ambulansbilen
och dörren slagits igen om henne, lossnade
handens grepp. Och innan smärtorna
överväldigade henne och vanmakten föll som ett svart
dok över hjässan, lyfte hon upp den gråa
filten och ropade något in i dess dämpande,
täta ull. Svaret släpptes ut ur sin långa
fångenskap, men det hördes av ingen.
Hon kände med ens, varför hon inte kunnat
säga namnet åt faster. Det var inte som hon
hittills trott för att bespara den gamla en
outplånlig sorg, det var också av hänsyn till hela
den släkt som hon tillhörde och om vilken
hon så många gånger hört dem tala där inne
från kammarens mörker. Den stora släkten
med de två grupperna av medlemmar: dem
som kommit sig upp och dem som det gått
utför med. Och när hon nu tänkte på honom,
så var det trots allt som farbror Eriksson, den
fine gamle herrn, som satt mittemot henne
i lördagsskymningen och smekte de runda
knäna med sina mjälla, vita händer, en
man som kommit sig upp och var en heder
för släkten och ett exempel för de unga.
776
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
