Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Artur Lundkvist: Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARTUR LUNDKVIST
EUGENE 0’NEILL
att leverera sprängstoffet till så gott som alla
hans skådespel.
Flera av de tidigare styckena är ju väl
bekanta: "Anna Christie" där hav och land
ännu ställs emot varandra, representerade av
pråmskepparen med sitt inbitna hat till sjön
och dottern som längtar från hamnens
förnedring till havets obesudlade enslighet; "Blodet
ropar under almarna", det brutala
bondedramat, där begäret och drömmen, kvinnans
lockelse och Kaliforniens guld leder till
uppror mot det puritanska förtrycket; "Kejsar
Jones" med sin studie i primitiv skräck som
samtidigt ger en bild av instinkternas spel
i den mörka själsdjungeln; "Ludna gorillan"
med sin bisarra sammanpressning av
klasskamp och utvecklingslära i djärva,
expressionistiska tablåer. Från denna period
härstammar också "The Straw", en vemodig
kärlekshistoria mellan två unga som möts på ett sana-
torium, där livsillusionen leker som en solkatt
i dödsskuggan, vidare "Gold", en melodram
med mord och spökerier kring ett förment
guldfynd, men därutöver även ett stycke
allegori om girighetens besatthet, "Ali God’s
Chillun Got Wings" med rashämningarna som
det förödande inslaget i en svart mans och en
vit kvinnas liv, och "Welded", en
äktenskapsinteriör kring slitningarna mellan två
överkänsliga och alltför medvetna människor.
Under denna tid pendlade O’Neill oavbrutet
mellan djärv symbolism och intellektuell
idédramatik, vilket synes förråda de disparata
inflytelserna från Ibsen, Strindberg och tyska
expressionister. "The Fountain" är väl det
första skådespel där han nått fram till en
egentlig mytisk-poetisk konception, förebådande
den senare O’Neill. Det är ett Don Juandrama,
i vilket Don Juan redan tröttnat på
kärleksäventyren och följer Kolumbus över havet för
att söka den legendariska ungdomskällan,
visserligen förgäves — men på dödsbädden
uppgår hans kärlek till en ung Beatrice i kosmisk
extas, i panteistisk lyckokänsla.
Bekantskapen med psykoanalysen tycks hos
O’Neill — liksom hos Freud och Jung — ha
lett till intresset för det mytiska och 1925 var
han färdig med ett stort anlagt
nutidsskådespel med mytisk undervävnad, "Den store
guden Brown". Det är alltigenom antitetiskt
uppbyggt och O’Neills böjelse för konkret
åskådliggörande i förening med hans
oförskräckta beredvillighet att ständigt dra ut
konsekvenserna kom honom att våga experimentet
med maskerna, som personerna sätter på eller
tar av allteftersom olika sidor i deras natur
framträder. Den själstomme, framgångsrike
byggmästaren Brown representerar den
materialistiska myten: han är i grunden beroende
av sin underordnade anställde, Dion Anthony,
som ännu har kontakt med den vitala,
skapande livsströmmen. Han är dock en
klyv-nadens man, Dion Anthony; hans namn sym-
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
