Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Artur Lundkvist: Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EUGENE 0’NEILL
boliserar de två motståndarna Dionysus och
den helige Antonius, den ständigt fortgående
kampen mellan den hedniska livskänslan och
den kristna masochismen, denna kamp som
driver naturguden Pan att axla Mefistofeles’
djävulsröda kappa. Och under hans vacklan
mellan dessa makter trasas Dion Anthonys liv
sönder, rinner bort som ur ett kärl med
rämnad botten. Margaret är kvinnan som lever
enbart för sin släktbestämmelse och därför
kommer att tillhöra den framgångsrike. Cybel,
den prostituerade, är Cybele, jordgudinnan,
den sinnliga förlöserskan, som blivit utstött
och dömd till förakt i en onaturlig,
mekaniserad värld. Dramat förlorar sig i konstfulla
förvecklingar, men dess inre idé äger en
mäktig, genomträngande suggestionskraft. Sinnet
för myten har givit O’Neill sinne för mystiken,
som han bekänner sig till i ett uttalande om
skådespelet:
"It is Mystery — the rnystéry any one man
or woman can feel but not understand as the
meaning of any event — or accident — in
any life ön earth. And it is mystery I want to
realize in the theatre."
"The Great God Brown" väckte opposition
bland den materialistiska mytens företrädare
och O’Neill blev uppmanad att äntligen dikta
en apoteos över den så beundransvärde
amerikanske businessmannen! Han svarade med
"Marco Millions", en mycket besk satir över
penningkarriärens kalla idoler. Till det yttre
liknar det ett färglysande sagospel — det hör
till den mytiska förklädnaden — och hjälten
är ingen annan än den beryktade Marco Polo.
Som fattig yngling ger han sig ut i världen
och han hamnar slutligen i Cathav, nu en rik
man, men förstenad till själ och sinnen, utan
öga för skönheten och utan känsla för
kärleken. I det ännu märkligare stycket "Lazarus
Laughed" har den ovärldsliga oavhängigheten
stegrats till en paradoxal extas, som sopar
undan alla omsorger och utplånar gränsen
mellan liv och död: människan är intet, hennes
lycka ligger i utplåningen, förvandlingen: det
oförstörbara livets skratt ljuder ur evigheten.
Den ur graven uppståndne Lazarus med sin
tilltagande ungdom och sitt dödstrotsande
skratt med dess eko från evigheten är en
sällsamt fascinerande gestalt, en inkarnation av
dionysisk livsberusning, av naturens
bekym-merslösa slöseri.
I "Sällsamt mellanspel" har O’Neill under
sitt ständiga sökande efter nya möjligheter att
gestalta livet i dess dubbla egenskap av
realitet och illusion tillgripit en dubbeldialog, som
inför två medvetenhetsplan i skeendet. Utan
hänsyn till det sceniska resultatet har han
förskaffat sig möjlighet att yttra sig lika
fullständigt som en romanförfattare. Nina, styckets
centralfigur, är ett slags överkvinna, alla
kvinnor i en, moder-maka-älskarinna åt alla män
omkring sig; hon söker livsglädjen oförtrutet
som en fjäril bland blommor, men hon slipper
aldrig ut ur sin ensamhet — hon är Maya,
den mystiska, allomslutande, blindsvept i sin
slöja. Diktaren har försökt riva undan den
förlåt som skiljer det inre livet från det yttre
och belönats med några glimtar, som är både
tjusande och skrämmande.
"Dynamo" har blivit kallat ett
Prometeus-drama. Predikantens son möter den ateistiske
elektrikerns dotter och denna omsmältande
upplevelse leder till en ny legering av religion
och vetenskap inom honom. Den väldiga,
susande dynamon blir för honom den
återfunna guden-modern, åt vilken han offrar sin
fästmö och vars dyrkan kostar även honom
själv livet. Det är ett kusligt realistiskt,
överhettat drama, på en gång beklämmande och
gripande i sin tillspetsade gestaltning av
människans outrotliga metafysiska hunger.
I "Klaga månde Elektra" har O’Neill hämtat
sitt mytiska underlag hos de antika tragöderna,
ur Elektrasagan. Mytens mönster återgår i en
785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
