Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner - Georg Svensson: Ljuva ungdomstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUVA U NGDOM STI D
han släpar på mängder av delvis osmält,
delvis häpnadsväckande fint uppfattat vetande på
de mest skilda områden. Men ingen
litteraturhistoriker torde med påverkningsmetoder
kunna lösa den martinsonska stilens gåta, den
är och förblir hans hemlighet. Psykologiskt
kan den väl snarare till dels förklaras just
genom Martinsons fullständiga oberoende av
stilistiska ideal: han tumlar om med språket
som det passar honom och utför i sitt
våldsamma behov efter uttryck saker som icke blott
äro främmande för svensk grammatik och
Svenska akademiens ordlista utan även för
vanligt förstånd. Ett råd till martinsonläsaren:
försök inte alltid att få orden att gå ihop och
meningarna att stämma. Författaren tillgriper
ibland i sitt trevande efter en undflyende,
svårgripbar stämning ett slags språkligt delirium
som rymmer en mening av mystisk art. Det
är helt enkelt surrealism, ehuru av spontant
och odogmatiskt slag. På detta skall man
lyssna med förnuftet halvt avkopplat, efteråt
märker man att man förnummit något som
helt enkelt inte låter sig precisera i ord. Dock
är det inte här fråga om något överseende
mot författaren, ungefär som om han vore ett
underligt, högt begåvat barn, nej, Martinson
vet nog vad han gör, är till och med en även
i sin vildaste språkberusning beräknande artist.
Tvärtom skulle jag inför årets roman vilja
anmärka på vissa tecken till sj älvförhävelse,
en docerande, mässande ton, som rentav någon
gång kan stämplas som salvelse. Men sådant
straffar sig själv, läsaren vaknar ur sitt
drömska halvlyssnande och blir irriterad eller
generad. Martinson är en utpräglat lynnig
författare med inte uteslutande goda och
förtjusande sidor; att, som några försökt, göra
honom till ett helgon arbetande under renaste
gudomliga ingivelse, tror jag är opsykologiskt.
Får man uppfatta porträttet av Martin
Tomasson i denna och föregående bok som ett
självporträtt är författaren själv bäst på det klara
med det effektsökande, jagiska draget i sin
natur. Det är inget större fel hos en
människa och vi ha överhuvudtaget här inte med
människan Martinsons fel och otvivelaktigt
oändligt större förtjänster att göra, men när
de få göra sig gällande i författarskapet må
man ha rätt att påtala dem. Invändningarna
väga ändå lätt mot den beundran och
tillgivenhet, som "Vägen ut" väcker till liv.
"Vägen ut" fortsätter direkt där
"Nässlorna blomma" slutade, och där den i sin tur
slutar får man anta att "Resor utan mål" och
"Kap Farväl!" ta vid, bildande en
självbiografisk cykel som både i fråga om öde och
konst är unik i vår litteratur. Martins öden
börja denna gång 1916, då han är tolv år,
och vi få följa honom två år fram i tiden.
På första sidan är han ännu en skolpojke,
på den sista, när vägen ut i livet öppnar sig
för honom, är han en brådinogen, tidigt härdad
liten man. Det är för honom de egentliga
pubertetsåren, och som skildring av denna
ömtåliga tid har boken en ovanlig intimitet
och psykologisk sanning. Här öppnar sig för
en enda gång en barnasjäl och låter oss blicka
ned i den varma, sjudande råmassa, varav
färdiga, stelnade människor stöpas. I detalj
är det omöjligt att följa och intressera sig
för detta proportionslösa tanke- och fantasiliv,
men som helhet framstår det efter slutad
läsning som ett unikt stycke psykologiskt
primärmaterial.
När sockenbarnet Martin förlorat sin första
vän i livet, den stora Tyra, som förestod det
ålderdomshem där han trivdes så bra, blir
han åter utackorderad i olika gårdar. Han
får mat, kläder och husrum mot att han efter
förmåga deltar i arbetet. Först kommer han
till en välbärgad gård, som heter Ekevik och
där man är snäll mot honom. Frun på stället
ägnar han en skygg och ridderlig dyrkan, och
hans stora ögonblick är när han med anlitande
av hela sin fantasi och lj ugarbegåvning för
791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
