Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner - Artur Lundkvist: Hamsun sluter ringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMSUN SLUTER
RINGEN
KNUT HAMSUN: Ringen sluten. Översättning av Knut Stubbendorff.
Bonniers. 8: 50.
Recension av ARTUR LUNDKVIST
Det är som om den åldrade Hamsun med
denna sista bok ännu en gång velat uppleva
sin egen konst, såväl till tidsfördriv medan
han väntar på det ofrånkomliga som till en
sista självrannsakan, ett förnyat försök att
vinna ytterligare insikt i sin egen gåta. Åter
har han spelat upp den vemodigt betagande
ooh lekfullt grymma vals, vars mästare han
så länge varit; åter har han frammanat en rad
människotyper från en liten kuststad, med
vilka han umgås på sitt eget förtroligt-ironiska
sätt. Men den snyftande musiken har dämpats
ner, stilens flammor har slocknat och man
möter inte längre dessa människor som stirrar
emot en med våta djurögon och tycks
omsvepta av ett slags röd dimma, böljande av
blodets och världsalltets pulsslag. Det går en
ton av avsked genom boken, den har något
av den hägringslika flyktigheten hos gamla
minnen snarare än den substantiella fastheten
hos ett fullgånget diktverk. Det är som om
raderna stod mycket glest på sidorna och
ljuset föll blekt som mellan de nakna träden
i en höstlig skog.
Nu har Hamsun glömt
samfundemänniskorna, de nyttiga och strävsamma, företagarna
och markbrytarna, vars sak han ärligt strävade
att omfatta och göra till sin under sina senare
mannaår; nu på ålderdomen har han vunnit
frihet från sådana förpliktelser och återvänt
till sin ungdoms egendomslöse hjälte, den
obotlige romantikern och individualisten,
mannen som står mittemellan Gud och djävulen,
som envisas att leva i två olika världar, den
inre världen och den yttre, som om det vore
en. Abel Brodersen i denna bok är besläktad
med många av vaganterna och den bestående
vardagsordningens förnekare i hans tidigare
böcker, men när allt kommer omkring är han
den konsekventast genomförde av dem alla.
han är den djärvaste och mest anarkistiske,
ty han saboterar på sitt stillsamma sätt hela
samfundsordningen och den mytbildning den
vilar på. Han vägrar helt enkelt att sträva, att
försöka bli något eller ens att ta vara på det
han äger; inte heller har han några
konstnärliga ambitioner att nödtorftigt ursäkta sig med.
Denne Abel Brodersen är son till en gnidig
fyrvaktare och hans försupna hustru, han får
aldrig samma anseende-i staden som de
jämnåriga pojkarna, han har ingenting att imponera
på den rika apotekardottern Olga med och
när han stjäl guldarmbandet från
Kristusbilden i kyrkan vill hon inte ha det. Han ger
sig ut till sjöss och blir borta en del år, fadern
får ibland ett brev från honom: han läser till
795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
