Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tiska väderkorn för den mänskliga
lumpenheten i alla dess former hindrat honom från
att varsebli den mänskliga storheten, och som
om han inte vågat sig på annat än
dussinmänniskorna. leke så i den nya romanen. För
första gången lyfter han sig till högre höjder.
För första gången sveper en fläkt från
själslandskapets alptoppar genom hans diktning.
Och det visar sig att vingarna bära!
Visst är Olle Hedberg alltjämt en
över-dängare i det maliciösa porträttet och den
obarmhärtigt avslöjande karikatyren. Faster
Ida, vars avundsjuka yttrar sig i begäret att
spotta på andra, och de kacklande damerna på
ovälkommen födelsedagsvisit äro nya
mästerprov på området. Visst undslipper det honom
ännu misantropiska maximer om
förställningens nytta eller om den illvilja som bubblar
upp ur vår själ då någon söker dölja sin
smärta, medan vi reservera vårt medlidande
för dem som öppet vidgå sitt lidande. Och
visst kan han fortfarande förlora sig i diverse
trivialiteter, såsom bröderna Wistedts och
andra jämnårigas lekar, umgängesseder och
dylikt, medan han endast snuddar vid,
respektive helt förbigår viktiga ting som
brytnings-årens problem. Antikvitetshandelns alla
rekvisita genomgår han med påtaglig men i sin
utförlighet något tröttande sakkännedom. Olle
Hedberg har emellertid den principiella
uppfattningen, att den roll struntsakerna spela
i livet inte kan överskattas. Och man kan
aldrig förneka den osvikliga säkerhet varmed
han fångar de meningsfulla undertonerna i ett
skenbart alldeles likgiltigt samtal.
Allt dylikt är dock sekundärt. Huvudsaken
är, att Olle Hedberg i denna roman tecknat
ett par i varandra inflätade livsöden, som äro
allt annat än banala eller slätstrukna och
likväl av allmänmänskligt gripande innebörd.
I sitt sobra, knapphändiga etsarmanér återger
han på ett oförgätligt sätt växelspelet mellan
bröderna Wistedts karaktärer i deras daning
och mognad fram till den livsavgörande stund
då de befinnas älska samma flicka. Från det
beslut som storebror Inge då fattar leder den
smala, den enda vägen till hans egen offerdöd.
Det är författarens stora och överlägsna konst
att ha övertygat oss om detta förlopps
obevekliga och ofrånkomliga logik.
Uppväxtårens alla händelser och
erfarenheter konvergera mot beslutet. Redan från
barnsben har hos Inge uppodlats en
beskyddande ridderlighet gentemot lillebror Valter,
som har så stort eftersprång i livet på grund
av sin medfödda hälta. För Inge blir det
självfallet, att Valter skall få allt som det finns
någon möjlighet att ge honom, hänsyn,
omvårdnad, förmåner. Ängsligt döljer Inge sin
ledarställning i lekarna; utan ett ord avstår
han från idrott och scouting, från allt som
Valter inte kan vara med om, till sist också
från studentexamen och universitetsstudier.
Han går in i faderns antikvitetshandel och
bidrar i stället själv till Valters högre
utbildning genom att dra pengar till huset. Valters
eftersprång förbytes i ett försprång. Hans
svaghet växer till en styrka, förskaffar honom en
undantagsställning. Hans behov av ömhet och
trygghet, hans ömtåliga, inåtvända väsen är en
följd av hans lyte men också av att han blivit
särskilt omhuldad och bortskämd. Medvetet
eller omedvetet spelar han på andras
medlidande med sin hjälplöshet.
Alltnog, det kommer en dag, då Valter
anförtror Inge att han älskar Käthe Nyberg.
Inge har just upptäckt, att han själv älskar
henne med hela styrkan av sin utpräglat
erotiska natur. Men hans överjag är starkare.
Utan att förråda en stavelse av sin själsstrid
offrar han sin egen kärlek. Endast brödernas
förskrämda, människoskygga mor med sin
vidunderliga intuition för vad som försiggår inom
dem har anat allt och gråter hejdlöst i nattens
tystnad. Då Inge flera år senare återvänder
från Amerika, är Valter välbeställd
läroverkslärare, make och fader. Och nu sker allt som
det måste ske. Inge finner, att hans känslor
för Käthe äro oförändrade. De dåliga
konjunkturerna ha tvingat honom att resa hem; han
är fattig, och det finns ingen plats för honom
i hemlandet. Att grumla Valters och Käthes
lycka är inte att tänka på. Och med till det
yttre leende oberördhet ordnar Inge det så, att
hans död ser ut som en olyckshändelse. Ett
öppet självmord hade blivit ödesdigert för
Valters nervsystem.
Denna patetiska historia har Olle
Hedberg berättat med en omutlig sanningskärlek,
med en lugn och självfallen naturlighet, som
är fullkomligt avväpnande. Hans oändligt
distinkta och precisa observationskonst har
undfått röntgenstrålarnas förmåga att
genomlysa även de ädlaste och djupast liggande
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
