Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
men stilistiskt tycks författaren slutgiltigt ha
övervunnit den forna knaggligheten. Han
berättar numera friskt och säkert, och i fråga om
allt yttre, händelser, människor, accessoarer,
rör han sig med en skärpa i iakttagelsen och
en ledighet i föredraget, som ingalunda
utesluta innerlighet och medkänsla.
Det ligger till sist en fin andlig spänstighet
i den livssyn som bär upp berättelsen. Sture
Tonner låter sig inte nedslås av olyckan. Det
märkliga, finner han, är inte, att ondska och
mörker äro så mäktiga, utan att deras makt
inte är ännu större. Allt det vi kalla gott och
ljust har ju en gång erövrats från mörkret.
Inte underligt då, att mörkret ibland
återvinner ett stycke mark. Striden mellan ljus
och mörker kommer alltid att fortgå, inom oss
och i världen, och ingendera parten skall
någonsin vinna en avgörande seger. Oron är
evig, vårt liv är ständigt hotat, ständigt i fara.
Allt är bara ett lån, allt vad vi äga kan i nästa
ögonblick ha gått förlorat, även kärleken och
lyckan:
"Det finns bara ett sätt att övervinna
ångesten och ängsligheten, det är att förundra
sig över att det finns kärlek och lycka, fast
tusen faror hota överallt, alltid. Varje
ögonblick av glädje och lycka är ett ögonblick av
triumf! Det underliga är inte, att lyckan jämt
är hotad, utan att den inte är ännu mera
hotad! Att inte farorna äro ännu flera! Sedan
man förstått det, känner man sig befriad. Då
kan inte det eller det speciella hotet förlama
en!" (Sid. 220.)
Den stålsatta humanism som här kommer
till orda är lyckligt fri både från naiv
kultur-optimism och utvecklingstro och från
undergångsfantasier av den spenglerska typen, men
den är ändock full av klarsyn, känsla, vilja
och tro. Endast på den linjen har humanismen
några utsikter att hävda sin ställning i tidens
stormar. Holger Ahlenius
Naket liv
MOA MARTINSON: Mor gifter sig.
Skildring. Bonniers. 8: 50.
Likt så många andra av dagens rikast
utrustade författare har Moa Martinson gripit
sig an med sin självbiografi. I en diger volym
om nära femhundra sidor skildrar hon sitt liv
mellan sju och nio års ålder. Hon har gjort
några ansatser till inlevelse i barnets
föreställningsvärld, men eftervisdomen har fått ta
berättelsens ledning. Det behövde inte vara något
fel i och för sig, men långa stunder kan läsaren
råka glömma bort, att den som så troget och
tappert står vid Hedvig Stenmans sida är en
liten flicka och inte en vuxen livskamrat med
en mogen kvinnas reflexion och
iakttagelseförmåga. På så vis är det inte barnet utan modern
som blir bokens centralfigur, och utan en
skymt av sentimentalitet eller förstämmande
avsiktlighet har Moa Martinson genom själva
sin berättelse rest ett äreminne över denna
kärva och ståtliga kvinnogestalt. Hon är inte
smeksam och mjuk. Hennes ömhet är butter
och tämligen hårdhänt, men det är outslitlig
tåga i henne, och inte ens de vidrigaste öden
och den hårdaste fattigdom förmå böja hennes
styva nacke. Intet arbete är henne för tungt,
och då arbetsdagen är ändad har hon likväl
kraft över att ta en slarver till karl i
nackskinnet, ty likt så många rivande fruntimmer
är hon bunden vid en svag och oduglig man,
som därtill flyttar från plats till plats och
långa tider bara håller sig undan eller skaffar
sig barn med andra kvinnor. I dotterns
okonstlade berättelse växer denna enkla
arbetarkvinna till imponerande storhet.
Konstlösheten är för övrigt påfallande i
Moa Martinsons "skildring". Hon tycks berätta
ungefär som minnena runnit på henne, och
hon rör sig obesvärat fram och tillbaka i tiden,
så att läsaren någon gång tappar bort det
kronologiska sammanhanget. Resultatet har
blivit en krönika, där man inte kan urskilja
någon kompositionsprincip. Stoffet är inte
genomarbetat. Men det endast råhuggna blocket
verkar genom sin egen mäktighet och tyngd,
och stilen har en naturlig friskhet,
grovkornighet och must av betvingande äkthet.
Det är de fattigaste bland de fattiga Moa
Martinson berättar om. Hon gör det med en
öppenhet och en naturlighet, som ta en för
bröstet. Slit och släp, trätor och fylleri, smuts
och ohyra utgöra ränningen i väven. Det är
livet så naket, så avklätt varje försköning, som
det leves blott i svältens och hemlöshelens
ständiga och omedelbara närhet. Men trots det
yttre händelseförloppets oförnekliga monotoni
är berättelsen full av spänst och spänning.
810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
