Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
i alla äktenskap men jag har svårt att erinra
mig var det skildrats bättre och nyansrikare
än i denna roman. "Hur det går" skall man
inte förråda ty även psykologiska romaner
böra få behålla sin spänning, men så mycket
torde man ändå ha lov att säga att det inte
alis går med mindre än att bägge parterna
frivilligt eller genom ödets ingripande göra
upp räkningen med sitt förflutna. Först då,
efter ett års äktenskap äro Ingrid och Ragnar
beredda att slutgiltigt och illusionsfritt förena
sina liv.
Härmed har man antytt den psykologiska
tråden i Eva Bergs roman. Lyckligtvis har
författarinnan undgått att i romanen göra
den lika skönjbar och sensmoralmedveten som
här. Hon arbetar med intuitionens fint
fördrivande pensel och inte med den
psykologiska förståsigpåarens pekpinne. Båda
huvudpersonerna ha genom denna antydande
teknik blivit utomordentligt levande och
påtagliga, Ingrid naturligtvis först sedan hon
verkligen blivit något att ta på. Och icke bara
psykiskt, man får också en ovanligt stark
känsla av deras fysiska uppenbarelser och den
kroppsliga friktionen mellan dem.
Författarinnan visar sig också kunna växa med
uppgiften; när det gäller blodigt allvar, liv och
död engagerar hon sig med hela sin
kvinnlighet och skriver med stor spontaneitet. Ett par
skildringar från det stockholmska
författar-och artistlivet däremot äro visserligen i och
för sig roliga och träffande men bryta sig ur
ramen och skada kompositionen. I synnerhet
den lohufvudska soarén i bokens början skulle
man föredragit att läsa i ett annat
sammanhang eller separat. Georg Svensson
En Rousseauan
ALBERT VIKSTEN: Spelet under skyarna.
Bonniers. 6: 50.
För något år sedan slungades det ut ett
fältrop, som inte förklingade alldeles ohört: "Vi
vantrivs med kulturen." Det var ju en smula
djärvt i formuleringen, ty somliga gör det,
andra inte. Till de förra hör tydligen Albert
Viksten, som i år samlat en rad — man får
väl kalla dem kåserier, vari han med utgångs-
punkt från iakttagelser i naturen går till attack
mot en del av tidens lyten. Han har en hel
del på hjärtat, och att han har det på hjärtat
betyder i det här fallet inte bara, att mångt
och mycket av vad han säger är behj
ärtans-värt, utan också att han på många punkter
presterar ett känslotänkande, som inte tål vid
en kritisk analys. Vårt största fel anser han
vara begäret att äga. För det första kan det
ifrågasättas, om just den saken är roten till
allt ont. För det andra torde begäret att äga
få räknas till det som vi utrustats med av
"naturen", och den borde vi enligt Vikstens
grunduppfattning försöka komma så nära som
möjligt. För det tredje är det inte heller
alldeles säkert, att allt som förefaller att vara
utslag av denna drift verkligen är det. Det
kan också vara nödtvungen verksamhet för
att kunna konsumera, och många av oss skulle
hellre följa författarens exempel och sitta
i solen och titta på krypen och fåglarna eller
ligga makligt utsträckta bredvid en stockeld
i skogen med magen mätt av nyfångad öring
och tankarna lössläppta för alla himmelens
vindar.
Att sälla sig till dem som gnata på
"kulturen" så där i största allmänhet är inte någon
klädsam attityd. Effekterna är alltid lättköpta,
och det hela verkar föga genomtänkt. Viksten
är i det fallet inget undantag. Han har många
vackra ord att säga om vetenskap och teknik,
den moderna läkarkonsten, kommunikationer
och uppfinningar, men sedan förklarar han,
att alla uppfinningar bara är kopior efter
naturens egna, urgamla under. Del skulle
alltså vara en förtjänst att naturens under är
gamla och ett fel att uppfinningarna inte är
original. Ibland undrar man verkligen, vart
herrar kulturkritiker vill komma. Hur skulle
det vara, om de droge sig tillbaka till sin
efterlängtade primitivitet och läte kulturen sköta
sig själv ett tag? Det vore väl trevligt — ingen
radio naturligtvis, inga bilar, inga tidningar
— kanske inte ens några böcker? Hur långt
skulle utvecklingen vridas tillbaka för att det
skulle bli till lags?
Om man alltså på många punkter känner
sig böjd för att protestera mot författaren, är
man fullkomligt ense med honom på andra.
Kapitlet om gångsporten fröjdade mig
storligen, och så länge han berättar om sina
iakttagelser ute i naturen, om blommor och träd,
813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
