Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sig inte, han vill ta faderskapet pà sig. Detta
kan flickan emellertid inte gå med på, hon
vill dränka sig. Förföljd av vargar springer
hon ner mot älven, där det finns en svart vak.
Just som hon skall hoppa i kommer
länsmannen, sätter fräs på vargarna och räddar henne.
Tacksam faller hon svimmande i hans armar.
Hämnden och ödet är emellertid inte de som
vilar. Simen har med knep och svek lurat åt
sig en bit mark, som med rätta tillhör en
annan. Man kan inte göra något åt saken, det
finns inga bevis. Dock — beviset finns! Det
är ett urgammalt pergamentbrev som är i
händerna på en hundraårig, blotande gubbe, som
Simen bedragit. Då tillståndet är soin mest
kritiskt kommer detta skinnbrev fram.
Länsmannen, som trots allt blivit sviken i sin
kärlek sedan Terkel Mo ädelmodigt (han visste
ju inte att han gjort flickan med barn) kommit
tillbaka och flickan fallit i hans armar, kräver
hämnd, och skinnbrevet är ett ypperligt vapen.
Med det har han Simen i sin makt. Men han
älskar flickan. Han erbjuder skinnbrevet i
utbyte, men Terkel vägrar som en man. Simen
hänger sig mitt i alltihop. Länsmannen åker
skidor, slåss med vargar, men i den avgörande
drabbningen har hans sabel (han är i
uniform) frusit fast i baljan och han dukar under.
Vargarna äter för resten upp skinnbrevet med.
Denna roman har fått första pris i den akt
av det internationella pristävlingsdramat som
utspelades i Norge.
Del är ganska lustigt, ibland rentav komiskt
med dessa pristävlingar — om man vill hålla
sig till den sidan av saken. Nog för att bra
böcker blir prisbelönta, men de brukar i regel
få andra pris eller tredje pris eller delat pris
och i fråga om Haakon Bugge Mahrt (som
har skrivit en bra bok) så har han fått
extrapris. I norska prisnämnden satt ändå
pristagare från föregående team, som det heter
på oxfordspråk, bland annat författaren till
den tävlingens bästa nummer, Hoel. Man
bör naturligtvis inte klandra domarna utan
kanske tvärtom vara glad för att Bugge Mahrt
fick vara med på ett hörn fast ingen av hans
huvudpersoner lägger ner en björn i första
ronden.
Att "Orkanen" är en mycket norsk bok
märker man när man flugit igenom några kapitel.
Till att börja med påminner den om Kessels
flygarroman L’Équipage (triangeln: flygaren,
vännen-telegrafisten, flygarens av båda älskade
hustru) men småningom klarnar linjerna åt
annat håll. Efter en störtning, där föraren dör
men radiotelegrafisten klarar sig genom
fallskärmshopp, börjar den inre romanen.
Telegrafisten, Mathiesen, tvingas medan han ligger
på sjukhuset uppe i Vårdö att punkt för punkt
gå igenom sitt förhållande till den döda
kamraten. Älskarinnan talar i brev om för
honom att mannen, Krog, troligen vetat om
att de bedragit honom. Krog har utmanat ödet
med den mycket djärva flygningen och
förlorat; Mathiesen lever, och han anser sig vara
indirekt skuld till den andres död. Han
stannar uppe i Vårdö under hela den mörka
tiden och förälskar sig i en annan kvinna, en
lärarinna. Bandet mellan honom och
älskarinnan lossnar. Men han har ingen möjlighet
att finna lugn. Gång på gång försöker
han reda ut härvan. Mellan honom och
Krog har det ända sedan pojkåren rått ett
slags vänskaplig rivalitet om allt, och Krog,
som den starkaste, har alltid segrat.
Ursprungligen skulle Mathiesen också bli flygare, men
under en utbildningskurs i England har han
tyckt sig märka att lärarna ringaktat honom,
och han beslutar sig då för att i stället
bli telegrafist. Under olycksfärden upp mot
Vårdö har han vid ett par tillfällen blottat
sina svagheter för Krog; och nu har han
känslan av att Krog genomskådat honom.
Berättelsen om denna tvivlets vinter uppe i
mörkret är gjord med en beundransvärd
skicklighet och psykologisk finhet. Den
slutliga upplösningen är också, tycker man,
alldeles riktig: Mathiesen ger ödet en ny chans
och vinner. Strängt taget är lösningen inte av
allra kristligaste slag, men den är säkert
psykologiskt riktig.
Haakon Bugge Mahrt har skrivit några
böcker förut och hans stil i de två andra
jag läst av honom (en om en resa från
Finnmarken ner genom Finland till Moskva
och den andra om ett Monte Carloäventyr)
är vad man kan kalla den sentimentale
flanörens, en stil som lätt verkar manér men som
åtminstone inte ännu blivit det hos honom.
Det är en typiskt modern norsk stil som man
finner hos Gunnar Larsen, Johan Borgen och
824
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
