Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ståelse och nobless målar han i svala
hol-beinska färger symboliska scener av djup,
poetisk skönhet: man minns Toni med hans
teleskop, som gör honom till Jupiter och
stjärnornas vän; man glömmer heller inte så lätt
den suggestiva brytningen mellan det
sammanpressade kvalmet i den morfinförgiftades
hus och den kyliga vinden över Alperna
därutanför.
Hans Carossas lyriska sinnelag utesluter
emellertid inte alis en förbluffande säker
realistisk iakttagelse i somliga detaljer, och
någon enstaka gång kan han skapa en hel
monumentalscen av skakande realistisk effekt
som när han låter Gion ge en laddad och
expressiv skildring av det ryska återtåget i
augusti 1917. Eljest är det dock inte i första
hand konkretionen som är Carossas intresse,
och läsaren har en bestämd känsla av att man,
utsträckt på operationsbordet, hellre skulle se
Antoine Thibault än fader Gion föra kniven
i ens kött. Men det hindrar inte att man gång
efter annan förtrollas av den vänliga blick
med vilken denne läkare — en humanist
i dagens Tyskland! — betraktar de omyndigas
rena, kärva ansikten och att man med honom
som följeslagare tvingas till en stunds
besinning över spörsmålet hur en tjänande
nutidsmänniska skall kunna bringa sin oroliga,
i ansvar för småuppgifterna splittrade,
tillvaro i samklang med själens höga krav.
Carl Björkman
Den långa färden
MICHAIL OSORGIN: Den långa färden.
Översättning av Ester och Josef Riwkin.
Tiden. 5: —.
I en självdeklaration, som i några snabba
streck ger oss bakgrunden till ett sällsamt
diktaröde, förklarar Michail Osorgin: "Jag
föddes för 57 år sedan i Nordryssland, i
närheten av Ural, vid Kamas vackra stränder.
Jag har alltid älskat norden — men blev
tvungen att mest vistas i södern. Jag ville
alltid leva i Ryssland — men har tillbragt 24 år
fjärran från hemlandet. Dessa år ha två
regeringar tagit från mig — den forna och den
nuvarande. Högst av allt skattar jag friheten
— och jag satt lång tid i politiska fängelser.
Jag tycker inte om tidningar — och har i 40
år verkat som journalist. Under sådana
förhållanden är det svårt för en människa att
vara lycklig — och likväl är jag lycklig, då
jag sett, upplevt och älskat mer än andra."
Det är naturligt, att en man med ett så
skiftande förflutet skall ha ett brokigt litterärt
stoff att röra sig med. De som tidigare gjort
bekantskap med Osorgins romaner "Den tysta
gatan" och "Terroristerna" veta också, att så
är fallet. Stormiga händelser, krampen och
våndan under den ryska frihetskampens mest
upprörda år bilda den apokalyptiska fonden
i hans böcker. Men det egendomliga med
Osorgins konst är dess lågmäldhet och
behärskning, dess fina ironi, stilla värme och
milda humor. De katastrofala tidshändelserna,
allt det konvulsiviska och tumultuariska
skjutes i bakgrunden, finns där bara som en dovt
mullrande underton. Mången annan, mindre
betydande författare skulle inför det blodiga
skådespel, han skildrar, skruvat upp sig till
ett frenetiskt höjdläge, ett krampaktigt
fortissimo. Endast en överlägsen människa och
konstnär kan tala så lugnt och stilla, så
behärskat och förnämt om fanatism och orgier
— och likväl vara så lidelsefullt engagerad i
sitt ämne. I tidens högtalarkör får oss denna
distinkta och ändå vibrerande mjuka stämma
att lyssna.
"Den långa färden" kan betraktas som en
fortsättning på den tidigare till svenskan
överflyttade romanen "Terroristerna": handlingen
utspelas under samma historiska epok, och vi
möta i den nya romanens persongalleri några
gestalter, som vi tidigare konfronterats med i
"Terroristerna". Alla dessa människor, av
vilka de flesta redan varit i elden vid 1905
års revolution och sedan spritts över Europa
för att i landsflykt verka för sina
terroris-tiska idéer, träda oss sällsamt nära. De bilda
en egendomlig, hemlig orden, dessa ryska
revolutionärer på vindskammare i Paris, i en
avsides belägen villa på den italienska kusten,
på resor kors och tvärs genom Ryssland och
Västeuropa i hemliga uppdrag, alla förbundna
genom sin brinnande tro på terrorn som det
yppersta vapnet i kampen för den ryska
despotismens störtande. Ur myllret av dessa
gåtfulla gestalter, vilkas öden Osorgin följer
827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
