Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Wallqvist har givetvis en hel del av intresse
att berätta, men den halvt skönlitterära form
han sökt ge sina skildringar är inte lyckligt
väld. Han saknar den stilkänsla som genren
fordrar. Hans sentimentala ton och hans
svaghet för stora ord och romantiska litterära
klichéer blir rätt besvärande. En anspråkslös
och saklig redogörelse skulle göra starkare
verkan.
De blickar doktor Wallqvist från vad han
kallar "mitt kungarike" kastar på alla
sörlänningar och i synnerhet alla storstadsbor är
för övrigt litet onödigt arroganta. Döden är
nog densamma i Stockholm som i Arjeplog
och mänsklig nöd lika svår, var man än
tvingas att uthärda den. Sven Barthel
Horner & Hedin
NILS HORNER: Resa till Lop. Norstedts.
15:—.
SVEN HEDIN: Sidenvägen. En bilfärd genom
Centralasien. Bonniers. 10:—.
Sven Hedin får ursäkta, att början göres
med hans unge medhjälpare, Uppsaladocenten
Nils Horner, som i år, samtidigt med att
"chefen" utger sin lågt räknat trettioförsta
bok, debuterar som reseskildrare. Men medan
Hedin fortsätter att berätta om den 1933—35
utförda vägundersökningsfärden, som så att
säga kom som extranummer ovanpå den
egentliga forskningsexpeditionen, har Horner sitt
stoff från denna och äger sålunda det
kronologiska försteget. För övrigt är han ingen
ovärdig inledare, men mera därom senare.
Horner är geolog, och de arbeten han utförde
under sina år där ute i Asien (1929—33)
beteckna en mycket förtjänstfull insats. Särskilt
känd blev han genom den karavanfärd, som
han tillsammans med den kinesiske geodeten
Parker C. Chen företog till Lop-nor, den
vandrande sjön, som för ett femtontal år sedan
gjort en radikal förflyttning och därmed låtit
Hedins förutsägelser från sekelskiftet på ett
lysande sätt slå in. Bokens centrala del är
också ägnad åt denna remarkabla
rekognoscering, under vilken resenärerna i sju månaders
tid inte sågo till en enda människoboning
utan ostörda kunde ägna sig åt vetenskapliga
arbeten och kamp mot en ogästvänlig natur.
Alltsammans i denna bok är ting som det
tidigare inte skrivits om för den stora
allmänheten, och skulle Horner bli mindre
uppmärksammad därför att han kommer så sent i raden
av den hedinska expeditionens hävdatecknare,
efter Hedin, Haslund, Montell och Ambolt,
skulle det ske en svår orättvisa. Ty hans
bok höjer sig markant över reselitteraturens
genomsnitt. Man vågar a priori inte förutsätta,
att en god vetenskapsman också är en god
skribent — det blir ofta mer akademiskt än
levande. Horner förnekar ingalunda i sin bok
sin akademiska läggning, men det är man bara
tacksam för, eftersom det uteslutande adlar en
alltigenom vital framställning. Det kan ju
tänkas att alla inte tycka om att få naturen
skildrad i stil med detta: "Flackytiga terrasser
vid bergsfoten visade i den låga
kvällsbelysningen sin kantskulpturs otaliga inskärningar."
Men i mitt tycke är den sakkunniga
förståelsen ett extra pius, när skildringen i övrigt
har så förnämliga kvalifikationer som hos
Horner. Han betraktar naturen både med
morfologens och konstnärens öga, och man
känner det som om man tack vare honom
verkligen fått se sig om ett tag i det väldiga
Centralasien. Hur ofta skänker en
reseskildring dylik tillfredsställelse? Hörners prosa är
ganska personlig, den rör sig i lätt
självsvåldig frihet med ett rikligt tilltaget ordförråd
och når som oftast avsedd verkan. I detta
för-fattartemperament blir utfärden genom Gobi
ett ståtligt epos, med vidd och klarhet, och
som verkningsfull kontrast ställes vistelsen
uppe i Nanshans tjusande alpland. Stora
linjer äger i kanske ännu högre grad berättelsen
om den djärva framstöten österifrån genom
ändlös saltöken mot den nya Lop-nor, medan
greppet om läsaren en smula mattas i bokens
avslutande del, där forskningarna inom
Etsin-gols likaledes problemrika sjöområde bilda
tyngdpunkten i en något mera heterogen
framställning.
Ett särskilt omnämnande förtjäna de
talrika, av författaren tagna fotografierna, som
ofta äro alldeles överdådiga, även om deras
finare nyanser och förtoningar inte alltid
kommit till sin rätt i djuptrycket.
831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
