Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Ernest Hemingway: Världens huvudstad. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDENS HUVUDS TA D
om att man måste avliva prästerna och guardia
civil. Den långe representerade för honom
revolutionen och revolutionen var någonting
romantiskt. Själv ville han helst vara en god
katolik, en framstående revolutionär och ha
ett bra arbete som sitt nuvarande, och
dessutom samtidigt vara tjurfäktare.
— Gå nu på mötet, Ignacio, sa han. Jag tar
ansvaret för ditt arbete.
— Det gör vi båda, sa den äldre kyparen.
— Här är inte tillräckligt att göra för en,
sa Paco. Gå på mötet bara.
— Pues, me voy, sa den långe. Och tack
ska ni ha.
Under tiden hade Pacos syster en trappa
upp slingrat sig ur matadorens armar skickligt
som en brottare ur motståndarens grepp. Nu
var hon ond och sa:
— Alla hungriga är sig lika. En misslyckad
tjurfäktare. Ni med er vagnslast av fruktan.
Har ni så mycket sånt där till överlopps, så
använd det på arenan.
— På det sättet talar en sköka.
— En sköka är också kvinna, men jag är
ingen sköka.
— Ni blir.
— Inte tack vare er.
— Gå nu. Gå härifrån, sa matadoren, som
avvisad och försmådd kände sin feghet
återvända naken.
— Gå ifrån er? Ja, vad är det inte allt som
har gått ifrån er? sa systern. Ska jag inte
bädda sängen? Det är det jag har betalt för
att göra.
— Gå, sa matadoren och hans breda,
behagliga ansikte knöt ihop sig i ett rynksystem som
såg ut som gråt. Sköka. Vidriga lilla sköka.
— Matador, sa hon när hon stängde dörren.
Min matador.
Där inne satt matadoren på sin säng. Hans
ansikte hade ännu samma knutenhet som han
på arenan förvandlade till ett ständigt leende,
vilket skrämde dem på första bänkraderna som
visste vad det var de såg.
— Det också, sa han högt. Det också. Det
också.
Han kom ihåg den tid då han var bra och
det var för bara tre år sen. Han mindes hur
den tjocka fäktarjackan med guldbrokaden
tyngde axlarna den heta eftermiddag i maj då
hans röst ännu låtit likadan på arenan som på
kaféet, och hur han siktade längs den lutande
klingan mot fläcken ovanför bogen där det
var damm och sand i den korthåriga svarta
muskelkulan ovanför de vida, trädunsande,
splittervassa hornen, som sänktes när han
böjde sig fram för att döda, och hur svärdet
gled in lätt som i en smörkulle medan
hand-flatan tryckte in värjfästet, vänstra armen
korsades lågt framför kroppen, vänstra
skuldran sköt fram och kroppstyngden vilade på
vänstra benet, och därefter vilade
kroppstyngden inte på vänstra benet. Den vilade på
underlivet och när tjuren höjde huvudet var hornet
ur sikte inne i honom och han svängdes upp
två gånger på hornet innan de kom och lyfte
av honom. När han numera böjde sig fram
för att döda, och det var inte ofta, förmådde
han därför inte se på hornen, och vad kunde
en sån där sköka veta om vad han fick gå
igenom innan en tjurfäktning började? Och
vad hade de gått igenom som skrattade åt
honom? Skökor var de allesammans och de
visste hur de skulle dra nytta av det.
Nere i matsalen satt picadoren och tittade
på prästerna. Fanns det kvinnor i rummet
stirrade han på dem. Fanns det inga kvinnor
stirrade han med tillfredsställelse på en
utlänning, un inglés, men i brist på kvinnor och
utlänningar stirrade han nu med
tillfredsställelse och oförskämdhet på de båda prästerna.
Medan han stirrade reste sig den födelsemärkte
klockmånglaren, vek ihop servetten och gick,
kvarlämnande över hälften av vinet i den sista
buteljen han beställt in. Om han hade betalt
2 BLM 1942 I
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
