Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Ernest Hemingway: Världens huvudstad. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNEST HEMING WAY
sin räkning på pensionat Luarca skulle han ha
tömt buteljen.
De båda prästerna stirrade inte tillbaka på
picadoren. Den ene sa:
— Nu har jag i tio dagar varit här och
väntat på att få tala med honom och hela
dagarna får jag sitta i väntrummet och han
tar inte emot mig.
— Ja, vad ska man göra?
-—■ Ingenting. Vad skulle man kunna göra?
Man kan inte uppresa sig mot överheten.
— Jag har varit här i fjorton dagar och
utan resultat. Jag väntar och man vill inte ge
mig företräde.
•— Vi kommer från ett förgätet land. När
pengarna tar slut får vi återvända.
— Till det förgätna landet. Vad bryr sig
Madrid om Galicien? Vårt landskap är fattigt.
— Man förstår broder Basilios handling.
— Och likväl har jag inget riktigt förtroende
för redbarheten i broder Basilios uppsåt.
— I Madrid lär man sig förstå mycket. Det
är Madrid som vållar Spaniens död.
— Om de bara ville ta emot en och säga
nej.
— Nej. Man ska brytas ner och tröttas ut
av allt väntande.
— Nå ja, vi får väl se. Jag kan vänta lika
bra som någon annan.
I detta ögonblick steg picadoren upp, gick
fram till prästernas bord och stod och
stirrade på dem, gråhårig och höknäst, och log
åt dem.
— En torero, sa den ene prästen till den
andre.
— Ja, och en framstående sådan, sa
picadoren och gick ut ur matsalen, gråjackad,
smalmidjad, hjulbent, i trånga byxor ovanför
cowboyskorna som smällde i golvet när han
med överlägsna och fullt stadiga steg,
småleende för sig själv, gick ut ur rummet. Han
levde i en liten, trång yrkesvärld av
personlig duglighet, alkoholistiska kvällstriumfer och
oförskämdhet. Nu tände han en cigarr, satte
hatten snett på huvudet ute i tamburen och
gick till kaféet.
Prästerna bröt upp omedelbart efter
picadoren, brådskande och medvetna om att vara
sist i matsalen, och där fanns nu ingen kvar
utom Paco och kyparen som var en
medelålders man. De dukade av borden och bar ut
buteljerna i köket.
Ute i köket stod pojken som diskade. Han
var tre år äldre än Paco och mycket hånfull
och bitter.
— Ta det här, sa den äldre kyparen och
slog i ett glas Valdepenas och räckte honom.
— Varför inte, ja? och pojken tog glaset.
— Du, Paco? frågade kyparen.
— Tack, sa Paco. De drack alla tre.
— Nu går jag, sa den äldre kyparen.
— Godnatt, svarade de bägge två.
Han gick och de var ensamma. Paco tog en
servett, en av prästernas, och rak i kroppen,
med hälarna ihop, sänkte han servetten och
lät medan huvudet följde rörelsen armarna
beskriva en långsamt svepande veronica. Han
vände, flyttade fram högra foten en aning och
gjorde en ny manöver, vann lite terräng på den
inbillade tjuren och gjorde en tredje manöver,
långsam, väl avvägd och mjuk, samlade sedan
in servetten framför midjan och svängde
höfterna undan från tjuren i en media-veronica.
Diskaren, vars namn var Enrique, tittade på
kritiskt och hånleende.
— Hurdan är tjuren? sa han.
— Mycket modig, sa Paco. Titta.
Han stod där slank och rak och gjorde fyra
perfekta manövrer till, mjuka, eleganta och
graciösa.
— Nåå, tjuren? frågade Enrique, som i sitt
förkläde stod vid diskbänken med glaset i
handen.
— Honom är det ännu fart på, sa Paco.
— Du äcklar mig, sa Enrique.
— Varför det?
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
