Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Holger Ahlenius: Martin Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
"Arbetare" kan räcka som exempel. Slutligen
har han med samma otvungenhet som
mästaren i sina böcker infört obetydligt förklädda,
mer eller mindre kända samtida, för att inte
tala om hela dagsaktuella verklighetschok.
"Timmerdalen" är ju närmast en krönika över
den norrländska arbetarrörelsen fram till 1910,
men även romaner som "Arbetare" och "Guds
vackra värld" återspegla direkt historiska
episoder och faser i socialdemokratiens och den
fackliga kampens utveckling.
Andra drag hos konstnären Martin Koch
skilja honom mycket bestämt från Strindberg.
Så fort han inte enbart berättar utan fördjupar
sig i natur, landskap, folkloristik, känslor och
betraktelser — och det gör han ofta — röjer
han sin frändskap med ett annat skede i svensk
dikt — nittiotalet. Allt det i Kochs oeuvre som
är lyriskt känslosvall, högspänd symbolik,
patetisk och mångordig didaktik, romantisk
natur- och bygdeskildring ligger i nittiotalets
förlängning. De stockholmska stämningsbilder,
som inleda den konstlöst självbiografiska
debutberättelsen "Ellen", kunna rentav med sitt
bellmanska och kulturhistoriska anslag föra
tanken till Levertin. Hilda i "Arbetare", den
skira ungflicksmodern som hjärtlöst jagas i
sjön av sina egna, och Ester Tomasson, den
lustmördade jungfrukvinnan i "Guds vackra
värld", äro systrar till Frödings Inga-Lill och
den ljusa flickgestalt som skymtar i "Det borde
varit stjärnor". Den norrländska
bygdeskildringen i "Timmerdalen" har likheter både med
Pelle Molins ådalspoesi och Per Hallströms
blå skog, och den bergslagskrönika, som utgör
ouvertyren till "Guds vackra värld", är med
sin brokiga vävnad av gammalsvensk
religiositet och skräckfyllt allmogeskrock ett
sidostycke till Selma Lagerlöfs bondeberättelser.
Själva det briljanta greppet att låta
bygdepanoramat rullas upp i takt med Tomas
Eliassons långa friarfärd genom socknen kunde
vara hämtat från den stora berätterskan.
Den dubbelsidiga skolningen hos Stindberg
och nittiotalsförfattarna är en sida av Martin
Kochs originalitet som författare, men hans
svagheter hänga samman med nittiotalsdraget:
ordrikedomen, upprepningarna, den svallande
känslolyrik, som ibland hotar att utsudda alla
konturer, den stundom alltför understrukna
moralen, överflödet på adjektiv. Vill man som
Martin Koch, gastkramad av social nöd eller
första världskrigets fasor, skildra en djurisk,
brutaliserad mänsklighet, så äro just dessa
adjektiv dem man sist av alla bör begagna.
Den lärdomen har inte uppfunnits av de
moderna amerikanerna; den meddelades redan
av Georg Brandes åt en rådsökande svensk
åttiotalist. Men Martin Koch slösar med dem,
han sår inte bara med handen utan med hela
säcken. Kanske har han själv varit medveten
om denna svaghet. I "Proletärdiktning" — en
liten samling uppsatser om stil- och
kompositionsproblem, som med fördel kunde upptagits
bland "Valda verk" — förklarar han, att man
gärna må ta adjektivet till älskarinna, om man
bara kommer ihåg, "att det är en lösaktig
slyna, som, bevars väl, nog kan vara angenäm
och söt och rar ibland, men som ofelbart
bedrar dig, om du lämnar henne alltför stor
frihet" (sid. 49). Vartill vän av ordning måste
invända, att en dam av den sorten inte bör
tillerkännas en sådan hedersplats!
Det är troligt att Dostojevski varit av
betydelse för Kochs påtagliga intresse för det
mänskliga sönderfallets, den moraliska
upplösningens psykologi, sådant det framträder i
både "Arbetare", "Timmerdalen" och
"Romantiska brev" och dominerar i "Guds vackra
värld", och sådant det tagit sig uttryck i
ihärdigt borrande, på en gång rationella och
dunkelt intuitiva analyser. Men det är av största
intresse, att han även härvidlag haft en svensk
läromästare — Andreas Bjerre. Har man
tidigare frapperats av likheten mellan Frasse
Gyllenhjelm, den tjuv, glädjegosse och sutenör
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>