- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
47

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

framhet och litet mindre grundlighet är vad
man vill tillönska honom. Han är ett offer för
den svenska filmens mindervärdeskomplex.

Den sjöbergska ambitionen har satt sin
prägel även på spelet. Gerd Hagman måste
vara ett praktfullt material att arbeta med,
ämnet till en svensk Bette Davies, men genom
sin villighet att agera strök hon ytterligare
under det föga trovärdiga i Britta von Wendts
utveckling. Arnold Sjöstrand har här sin
största filmroll; han var bra när han fick vara
bara Linus men kunde naturligtvis inte ge
något övertygande liv åt den underliga
korsning mellan roué och tillvarons utlänning han
som John Bidencap skulle föreställa. Några av
de scener han hade att genomlida voro
pinsamt oäkta. Georg Rydeberg höll god min
som en dyrbart demonisk nattklubbsdirektör
och Irma Christenson lyckades ta bort den
värsta sirapssmaken från sin utsvultna kokott
med det goda hjärtat. Georg Svensson

Dunungen. Weyler Hildebrand. Svensk
Filmindustri.

Tänk, om jag gifter mig med prästen! Ivar

Johansson. Lux.
Lasse-Maja. Gunnar Olssön. Europa Film.

Det är vår påhittigaste farsregissör, Weyler
Hildebrand, som stått för den nya
filmatiseringen av "Dunungen". Resultatet visar, att
han med andakt tagit itu med denna sin första
litterära uppgift.

Företaget saknar likväl inte sin
våghalsighet. Inte därför att det skulle vara något fel på
Selma Lagerlöfs lilla komedi, som fortfarande
behåller sin plats som ett av de sötaste och
älskvärdaste stycken, som skrivits på svenska.
Men därför att den generation, som sett
stumfilmen — för att inte tala om skådespelet —
med Renée Björling och Ivan Hedqvist, alltid
kommer att minnas dessa bägge — framför
allt Onkel Teodor med Hedqvists anletsdrag
och allt det förbrända och ödsliga, som denne
makalöse aktör lade in i rollen.

Det skulle emellertid inte vara så mycket
att säga om detta, om inte Adolf Jahr hade
varit så komplett misslyckad. Han hade spökat
ut sig som en cirkusdirektör från förra seklet,
och i stället för den betvingande manlighet,
som hör rollen till, hade han gett den en
fryntlig och hemtrevlig farbroderlighet. Men en

Teodor Fristedt, som inte är farlig, är ingen
Teodor Fristedt. Han berövar skådespelet dess
mening. Ty denna är, att de demoniska
makterna kan endast mildheten besegra, och finns
det inga sådana makter, har Dunungen
förlorat sin livsuppgift. Vad har hon egentligen
där att göra? Ja, det visste nog inte heller
Karin Nordgren. Men i gengäld fick man en
miljöskildring, som inte saknade sitt graciösa
behag. Som ren ögonfägnad kulminerade
filmen i de gamla vackra danserna från våra
mormödrars ungdom, och denna stämning av
något fint och förgånget fick en ytterligare
accentuering genom Hilda Borgströms lilla
förtjusande bergsrådinna. Under alla
omständigheter kommer man att minnas denna
ambitiösa film som ett vårdat kostymstycke i den
oförargliga genren.

Oförarglig kan man kanske inte kalla den
andra "litterära" filmen från den senaste
tidens svenska produktion, "Tänk, om jag
gifter mig med prästen!" Men i så fall är
detta att betrakta närmast som ett beröm. Det
är Ivar Johanssons stora förtjänst som
filmregissör, att han inte är pryd. Han har sinne
för drastiska effekter, väjer inte för ett
kraftord, om det springer fram ur ett ärligt hjärta,
och förstår sig verkligen en smula på det
svenska folket i helg och socken.

Ingen olustig uppgift alltså för denne
filmregissör att skära ut några saftiga bitar ur
Ester Lindins roman och servera dem i en
brett lagd folklig film! Bäst har han,
betecknande nog, lyckats med Nils Lundells burduse
och tokrolige lanthandlare. Och
överhuvudtaget är typgalleriet i denna lilla gudsförgätna
håla i en svensk obygd det som ger filmen
dess egentliga behållning, medan lärarinnans
öde lämnar en skäligen likgiltig, så mycket
mer som Viveca Lindfors gör henne utan alla
nyanser — och Georg Rydeberg som prästen
inte har fått någon ordentlig roll. Det finns
ypperliga ansatser i hans spel. Men även den
mest intelligente skådespelare behöver repliker
för att kunna gestalta en mänsklig karaktär.
Svagheten i denna ställvis friskt komponerade
film ligger helt enkelt i manuskriptet, och
därmed har man berört en typisk svaghet i vår
inhemska filmproduktion. Framför allt är det
frånvaron av dramatisk stringens, som gör att
de svenska filmerna i allmänhet verkar så
fubbliga. Nära nog ett skolexempel på detta

47

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free