Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
förhållande är "Lasse-Maja". En film, som
tack vare sitt elementärt dramatiska motiv
skulle ha kunnat bli ett bra folkskådespel för
den vita duken, men som nu gått alldeles sönder.
Det var inte Sture Lagerwalls fel, att hans
folkhjälte närmast liknade en blandning av
spelevink och söndagsskollärare. Ännu mindre
är felet att söka hos Gunnar Olsson, som
hade gjort ett mycket förtjänstfullt regiarbete
— överhuvudtaget är han en av våra
lidelsefullaste filmartister — utan i det underhaltiga
manuskript, som regissören och skådespelarna
fått sig förelagt. Det fanns inget dramatiskt
underlag för de vackra bilderna. Hela filmen
har blivit ett nödrop efter en filmdiktare.
Nils Beyer
Min ande på villovägar (Here Comes Mr.
Jordan). Alexander Hall. Columbia.
Filmens förhållande till det övernaturliga
är ambivalent. Den drages dit i vetskapen om
sina möjligheter att genom trickfotografering
och montage upphäva naturlagarna, men hur
den tricksar kan den inte göra sig riktigt fri
från den black om foten som fotografiets
verklighetsbundenhet utgör. Vi fordra av andar att
de skola vara åtminstone så avmaterialiserade
att vi inte behöva tänka på att de äro orakade,
ha en kvissla på högra kinden och en
halsduksknut som sitter litet snett. När Robert
Montgomery genom en flygmaskinskrasch och
ett litet misstag i den himmelska bokföringen
råkar i den penibla situationen att bli av med
sitt jordiska jag, det vill säga kroppen, medan
själen alltjämt befinner sig vid bästa vigör och
enligt den högstes oomkullrunkeliga planer
skall vara i livet ännu femtio år så kan
kameran inte illudera denna postcorporeala existens
på annat sätt än att fortsätta att fotografera
Robert Montgomery sådan han gick och stod
före olyckan. Och den mr Jordan — en
moderniserad upplaga av färjkarlen Karön —
som måste stiga ned på jorden för att skaffa
den förtidigt bortgångne ett nytt själsfodral
är en soignerad gentleman (Claude Rains)
som visserligen har något himmelskt kultiverat
över sitt sätt men som faktiskt har en kvissla
på kinden och är klädd efter modet. Hur
mycket än dessa herrar gå igenom dörrar utan
att först öppna dem så vägrar tanken att
acceptera dem som gäster från andra sidan. Det är
bristen på illusion, oförmågan att acceptera
filmen vare sig som mirakelspel eller
verklighetskomedi, som gör att man mara är så där
lagom road av den, trots att intellektet säger
en att den är kvickare och fyndigare än de
komedier man sett på mången god dag. Man
har mera nöje av att efteråt tänka igenom
filmen än att direkt åse den. Det säger något
om fantasiens roll även vid det passiva
anammandet av konst. Georg Svensson
Dimmornas bro (Waterloo Bridge). Mervyn
Le Roy. Metro-Goldwyn-Mayer.
I denna filmbearbetning av Robert
Sher-woods skådespel "Waterloo Bridge" förflyttas
vi till krigsutbrottet för tjugufem år sedan. Då
bombarderades också London, och under ett
bombardemang möter en liten balettdansös den
stora kärleken tillsammans med en officer, som
tillfälligtvis är hemma på permission. Han blir
hennes öde, på vilket hon sätter in sin existens
och går under. Det är hela motivet. Så enkelt,
så banalt är det. Men se på hur det är utfört
— framför allt i skildringen av de bägge
huvudpersonerna, som med utsökt konst spelas av
Vivien Leigh och Robert Taylor.
Kärleksscenerna mellan dem äger en äkthet, en
spontanitet, en självklarhet, som man knappast tycker
sig ha sett förut på den vita duken. Denna
erotiska tragedi är helt enkelt en fulländad
film, och länge efter sedan man sett den, kan
man inte få ur sitt minne den lilla
balettflickans öde — och hennes bittra läxa, att
den fullkomliga lyckan är ouppnåelig i en
värld, där bombplanen dånar över
människornas huvuden.
Men det är inte endast manuskriptet, som är
utfört med en poetisk ingivelse i förening med
en mönstergill dramatisk logik. Regissören har
också byggt upp det hela och stämt samman
de olika rollprestationerna med ett konstnärligt
handlag, som inte kunde ha varit säkrare och
ömsintare. Mervyn Le Roy heter han. Man
minns hans namn från ett par rafflande filmer
med "social" tendens. De var förträffliga i sitt
slag. Men hädanefter måste han räknas i klass
med Hollywoods yppersta filmregissörer.
Nils Beyer
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
