- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
50

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Från bokhyllan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN BOKHYLLAN

"... svärmare och fantast och galning har
jag alltid hetat, även bland dem som kallat sig
för mina vänner. Därför så drog mitt hjärta
sig bittida inom sig själv; och överflödet av
denna trånande kärlek, som aldrig funnit och
aldrig skall finna något föremål, förbränner
mig långsamt. Därför, när man log åt ömheten
i mina uttryck, sväljde jag ned min smärta
över att ingen människa skulle förstå mig, och
mitt språk blev bittert, och jag log åt hela
världen, emedan den förut så bemött mig."

Bättre än Vitalis här själv karakteriserat sitt
själsliv och sin livsattityd kan ingen annan
göra det. Glupsk efter ömhet och vänskap
träder han ut i livet, men han röner besvikelse
och köld, sluter sig inne i ett skal, en
skyddande förklädnad, blir bitter och cynisk. Men
ömhetsbehovet finns där hela tiden, och bakom
de ofta krassa orden anar man hans
lidelsefulla väsen.

Medan hans ungdomsvän Nicanders av
samtiden så högt skattade månskensvers nu
förefaller oss lysa i tolvskillingsvit faddhet och
hans melankoli för oss är ett skvalp med
sirapssmak, har Vitalis’ bittra poetiska elixir
ännu kvar sin kärva hälsosamhet. Ännu efter
mer än hundra år. Han tål att läsas den dag
som i dag är. Betraktar man hans samtida,
skall man, om man är uppriktig, inte kunna
säga detsamma om många av dem. Det är

— handen på hjärtat! — inte så oerhört
mycket av Geijers och Tegnérs poesi som är
fullkomligt och intensivt levande för oss;
Atterbom är oss njutbar endast i smärre doser

— och då framför allt en del brottstycken
i "Lycksalighetens ö", som för oss ter sig som
tveklöst stor poesi. Stagnelius kan ännu
förhäxa och fascinera med sin poesis trollstav —
men av de övriga svenska klassiska skalderna
från adertonhundratalets början? Vitalis är
ännu levande, därför att han är så strävt
rättfram och uppriktig. Hans "Komiska fantasier"
gripa oss som uttryck för en romantisk ironi
av djup meningsfullhet. Den spänstiga knitteln
har bevarat sin livskraft. Hans "Sånger till
Mannen i månen" fängsla oss genom sin
hemlighetsfullhet. Hans grotesker och satirer — de
må nu gälla Allmänheten eller
magisterpromotioner eller fornforskare — vittna om en

vis comica som kommer oss att dra på
smil-bandet. Och hur välgörande och rensande är
inte den cyniska hurtighet, som yttrar sig
i hans "Dödsbetraktelse" av mars 1824.

Länge jag min hjärna
har i världen bråkat,
som jag ser, förgäves,
vilket levnadssätt
jag mig skulle välja.
Sanningen att säga,
har det varit brydsamt,
liksom för Marcolphus
att sig välja träd,
för att däri hänga.
Om därav det kommit,
att mitt snille passat
till så många platser,
eller ock till ingen,
må av mig bli osagt!
Nu jag lindrigt nog
kommer från den saken.
Lyoka att man slipper
ha så mycket bråk
för att välja dödssätt!

Men plötsligt, i slutet av dikten, tar också
raljeriet slut, och i nakna ord uttrycker han
det hopp, som han till sist i trötthet lutade
sig mot:

Arma, trötta ande,
hoppas och förbida!
Bortom tidens gränsor
mot dig le, som brudar,
ljus och kraft och skönhet
och en evig ungdom.

Ur en sådan förtröstan hämtade han styrka
för det gråa dagsverket. Därur — och ur
känslan av att "världen" var "ett
marknadstorg" och att

Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Men det är, strängt taget, samma sak som
det förra.

Vitalis’ mörka melankoli är av den art som
stimulerar. Den är manlig utan bravur, och
därför välgörande. Den har sitt inslag av ironi
och humor, av grotesk fantastik och av bisarrt
diableri. Det gör den njutbar för våra mer
eller mindre garvade gommar. De sötaktiga
romansernas tid är däremot för alltid förbi,
förmodar man. Johannes Edfelt

50

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free