Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
alla förhållanden måste kräva ett uppbåd av
själens yttersta krafter, blev allt svårare att
genomföra under den sista tid Karin Boye
levde. Jag tror nog att man i utvecklingen av
hennes syn på verkligheten kan spåra att viljan
till försoning verkligen nådde en bit på väg.
Men samtidigt flydde verkligheten ifrån henne,
gjorde sig skrämmande och avvisande mot den
redligaste vilja. "Kallocain" vittnade om hur
Karin Boye upplevde denna förändring med
en avsky och en besvikelse som måste springa
fram ur det allra innersta. Ändå kunde den
boken uppfattas som en i sista hand begränsad
kritik av vissa tendenser i nuet, vilkas
karika-tyriska förstoring författarinnan ville måla på
väggen synligt för envar. I den påbörjade
romanen "Bebådelse"’, som inleder den postuma
samlingen, tar sig samma misströstan ännu
mer kategoriska uttryck. Ingen kan väl veta
om den svensk-engelske dirigenten David Aurell
var avsedd att bli författarinnans språkrör;
säkert är att hans repliker darrar av en
våldsam besvikelse: "Jag tror inte på människan
längre, sade han med ett plågsamt försök till
småleende. Naturligtvis på er och på mina
vänner Green och Brown och Violet. Men inte
på människan. Den människa vi humanistiskt
uppfostrade har trott på — hon är död — om
hon inte alltid har varit en myt." Aurel
Daf-ford, som uppträder i novellen "En röst", är
förmodligen samma gestalt; han har tagit steget
ut och räddat sig in i mystiken. Hans tro gäller
inte heller människan, och han tror inte ens
på sina vänner; hans tro gäller den röst, den
tavla eller den dikt, som ibland kan te sig
som en morgonrodnad och befrielse för
människorna. Och detta måste finnas kvar när
människorna inte längre finns: "så att Gud,
när den stunden är inne, kan använda den
igen till nya människors räddning. Någonstans
måste han ha sitt stora förrådshus, där
alltsammans ligger samlat som gamla
teaterrekvisita, eller om man hellre vill det, en väldig
apotekssal, där all livsens läkemedel väntar
längs väggarna på dimmiga himmelshyllor.
Tycker ni inte det är en vacker dröm?" Jo,
utan tvivel, detta är en vacker dröm, värdig
en diktare; men knappast kunde den drömmen
vara tillräcklig för Karin Boye, som alltid värjt
sig mot hinsidestron, som alltid vänt ansiktet
åt verkligheten som de heliotropa växterna
söker solen.
Romanfragmentet "Bebådelse", vars titel
förblir oförklarad, slutar med ett frågetecken,
liksom Karin Boyes liv och verksamhet över
huvud. De övriga novellerna är mindre
upprörda, men de vittnar knappast om en mera
positiv inställning. "Samtal mellan nygifta"
är en skildring av det operativa slaget: som
skär igenom och blottar sjukt. "Gåtans
lösning" och "Lillebror" skildrar upproret mot
otillräckliga ideal. "Suggestion" och "Agnetas
hemlighet" har — kanske av kronologiska
skäl — placerats i olika avdelningar, men
temat i dem är ungefär detsamma.
Konfirmanden Agneta låter sin syster inbilla sig
att hon är fosterbarn, kontoristen Greta tror
sig orättvist beskylld för tillgrepp i kassan.
Hos bägge mol och värker tankarna kring
detta i dagar och månader tills slutligen
farhågorna i bägge fallen visar sig grundlösa.
Det stämmer överens med den definition på
det komiska som talar om en spänd förväntans
upplösning i intet; men onekligen har motivet
hos Karin Boye närmast tragisk karaktär.
Kanske har hon lekt med den oroande tanken att
alla de konflikter och spänningar som vållar
oss febriga dagar och nätter i själva verket
inte finns i verkligheten och att upplösningen
till slut måste bli av samma tragisk-komiska
art som för Agneta och Greta. På ett delvis
motsvarande sätt avslöjas illusionens intighet
i "Hemligt värde"; och i "Världssmärta" får
vi den gripande bilden av en växande
skaldinnas rent fysiologiska oförmåga att uppfatta
och träda i kontakt med omgivningen, hennes
världsflykt och hemlösa ömhetsbehov. Det är
en av samlingens bästa noveller och i all
tveksamhet en smula mindre bitter än åtskilliga
andra.
"Bebådelse" är inte någon hel och samlad
bok, och dess författare har tydligen snarare
tyngts till jorden av sina problem än behärskat
dem. Det är inte heller någon uppbygglig
läsning, men kanske en stärkande. Man känner
mest av allt behov att värja sig mot denna
skälvande besvikelse och denna kalla
demaske-ringslidelse. Låt oss konfrontera boken med
vår livsvilja och vår optimism — det blir ett
värdefullt prov, om vi består det.
Gunnar Brandell
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
