Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Markurell redivivus
HJALMAR BERGMAN: Herr Mar kureils död
och andra noveller. Edgar Lund
1941. 14:50.
Den som en gång i början av tjugutalet
i julpublikationen Vintergatan läste Hjalmar
Bergmans berättelse "Herr Markurells död",
måste genom åren bevara ett livligt minne av
den. Så strålande och i all sin tragisk-groteska
humor rörande är denna novell om den
räv-röde värdshusvärdens sista manipulationer och
ändalykt, att den utan vidare måste hänföras
till sin slösande upphovsmans oförglömligaste
ting. Då man nu återfinner den i en av Edgar
Lund redigerad samling av Hjalmar Bergmans
tidigare aldrig i bokform utgivna berättelser,
har man anledning att hälsa återseendet med
oförställd glädje. Överhuvudtaget gäller det om
denna volym — som tyvärr är tryckt endast
i en starkt begränsad upplaga och som kanske
också en annan anmärkning kunde drabba,
nämligen att de däri intagna berättelserna ej
daterats — att den bär förnyat vittnesbörd om
Hjalmar Bergmans flödande rika fantasikraft
och utomordentliga berättargåva. Säkerligen
återstår det mycket av Hjalmar Bergmans hand
att utge. Det vore ett bevis på vår litterära
kultur, om det skedde snarligen och med
samma omsorg och smak varom föreliggande
volym i det stora hela bär vittne. Förvisso kan
man göra fynd i bingen.
Denna postuma novellsamling innehåller ett
par odisputabla mästerstycken och ett par
bagateller men ingenting som är sin mästare
ovärdigt: där finns inget likgiltigt gods. Som
yrkesförfattare fick väl också Hjalmar
Bergman pröva på att då och då ägna sig åt
skriverier för utkomsten. Men också på det
bagatell-artade satte han alltid sitt genis omisskännliga
signatur; också de rena litterära
divertissement, som han understundom fabulerade ihop,
bära prägeln av att stamma från hans fantasis
outtömliga gruva.
Till det mästerliga i denna novellsamling kan
alltså först och främst räknas titelberättelsen,
där än en gång det odödliga galleriet från
Wad-köpingsromanen frammanas: Harald Hilding
Markurell, fortfarande lidande av en
outsläcklig kärlek till sonen, lektor Barfot, "en diktare
av många dikter och filosof av många system
eller rättare sagt av alla", perukmakaren, som
fortfarande spelar den infernaliske animatorens
roll och detta till och med under de stunder då
Markurell ligger på sitt yttersta, den
magnifikt flegmatiska fru Markurell — och slutligen
en ny personage, flickan Gullekulla, städslad
på värdshuset "Kupan" och till sist på grund
av Markurells uppflammande låga upphöjd
till kallskänka. Den sorglustiga berättelsen om
värdshusvärdens erotiska eskapader och hans
död, förorsakad av en rostig spik, är
berättad med samma maliciösa abandon, groteska
humor och tragiska underton som det mesta
av denne författare. Han står i denna
mästerliga novell på höjden av konstnärlig kraft.
Till ett av Hjalmar Bergmans mest
fascinerande verk, "Loewenhistorier", anknyta
de två berättelserna "Kanariehunden" och
"Bedrägeri", den förra en uppsluppen och
burlesk historia om pojkaktiga upptåg, den
senare en vemodigt graciös skildring av ett av
medlidande dikterat bedrägeri vid en döende
kvinnas bädd, men båda alltför anekdotiska
för att egentligen kallas i djupare mening
betydande.
Till Bergslagskomediernas gåtfullt
suggererande värld äro de flesta av bokens övriga
berättelser förlagda. Om äldre människors
fatala kärlek till blommande och ungt liv
handla "Borren", "Lars Enemans lyckodag"
och "Två unga och en gammal". Likaväl som
för Proust gäller det för Bergman, att
kärleken är en oförklarlig åkomma, ett slags
sjukdom — men han visste ändå att omsvepa sin
illusionslöshet med ett romantiskt skimmer.
Bland de få uppenbarelser han hyste faiblesse
för, var ungdomlig oskuld — varför inte? —
och ungdomlig grace vad som fullast hade hans
hjärta. Temat ungdom contra ålderns
bitterhet återvänder också i dessa berättelser.
"Handel. Ur firman Hahn, Huhn & Comp:s
papper" heter den krönika som bildar
avslutningen på denna bok. Det är tydligen ett
fragment ur en planerad roman, och man kan,
om man vill, beklaga att den kom att stanna
vid detta utkast eller brottstycke. Men som det
är har det helt fyllts av rörlighet och liv.
I stilistiskt avseende är det ett sannskyldigt
capriccio, ett slags litterärt fäktmästarstycke,
om man behagar. Med illusionslöst
genomträngande berättarkonst skildrar Bergman här
— med en agent från en äktenskapsmäklande
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
