Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ses i sitt större sammanhang och sina djupare
konsekvenser?
Sally Salminens bok är inte bra varken som
berättelse eller tendens. Jag är rädd för att
hon bygger på en förvittrad grund som
förrädiskt kan bli till lös sand.
Artur Lundkvist
Tummelitens flöjt
TORA DAHL: De sju gånger dömda. Tiden
1941. 3: 75.
Var och en i sin stad — även den som
saknar förmågan att ge litterär form åt sina
tankar -— har under dessa år många gånger
kastats ut i det ovissa för att rannsaka sin
hållning, spränga sitt skal och pröva sin tro.
Få svenska författare torde ha känt det behovet
djupare än Tora Dahl. Världsångest talade ur
hennes första karga böcker, som på något sätt
kom mig att tänka på ett träd — på slätt,
i blåst. Hon intresserar sig för de moraliska
och religiösa tingen på ett djupt och
fundamentalt sätt och hör till dem som verkligen har
en "åskådning", vissa starkt upplevda
grundtankar. "Den befriade ön" gav hennes syn på
läget i en satirisk djursagas form. Trots att
en sådan form inte har utsikt att vinna alltför
många läsare har författarinnan fortsatt på
den inslagna vägen. Och att hon har gjort
rätt i att framhärda bevisas av hennes nya
bok, "De sju gånger dömda". Den är
symfoniskt komponerad och tonen har vunnit både
i fasthet, klang och inre frihet. Man kan
i förstone ställa sig skeptisk mot försöket att
översätta en gigantisk verklighet till en annan
och fiktiv verklighet. Karin Boye lyckades
genialt i "Kallocain" med sin förstenade värld,
ritad efter passare och linjal. Men också i "De
sju gånger dömda" — som går mycket rakt på
sak — släpper man snart det närsynt aktuella
och rör sig fritt mellan nuet och det evigt
allmänneliga. Den naiva föreställningsvärlden
med jättar, dvärgar och troll, som vi alla
känner till sen barnsben, är kanske när allt
kommer omkring just den rätta för att göra de
sanningar om människan som författarinnan
vill ha sagda, riktigt tydliga. I mörklagda
trakter förstår vi nu vad enögda jättar är, och
TORA DAHL
snabbtalande, skevbenta troil. Förstår det
fullständigt realistiskt.
Olika temata strider musikaliskt med
varandra i boken med Tummeliten och dödskallen
på vinjetten. I början förhärskar trollens och
jättarnas värld, där den onda dvärgamodern
— vars innersta är en stor fruktan för allt som
inte går att ta på — spinner trådarna i nätet
som ska komma människorna att snava och
snärja in sig och som ska utestänga det
osynliga:
Stäng fröet inne,
täpp skalet till.
Till skydd var det menat,
till stängsel ska det bli,
till stängsel, till fångsel.
Åt den Enögde och hans gelikar av två slag,
de rädda och de morska, ger dvärgamodern
makt, och människornas frigörare, som velat
hjälpa människan att bli vad hon i
verkligheten är, förklaras ha sjufaldigt förverkat sitt
liv. De blir till döden dömda. Men plötsligt,
då och då, alltid lika oväntat, hörs ett annat
motiv —- Tummeliten med flöjt och väska och
jordbrun dräkt, den tumshöge som en gång
S BLM 1942 I
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
