Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i nattens mörker lurade jätten och gav
människorna i arv det glada och vanvördiga
skrattet. Mer och mer sprider flöjten
förvirring i jättarnas marschvärld, men Tummeliten
segrar inte förrän han på slagfältet undfått de
dödas råd att ur deras ben smida träffande
pilar.
Som idédikt har "De sju gånger dömda"
beröringspunkter med "Kallocain", men
utförandet är fullständigt olika. Karin Boye
överbetonade det underdåniga, slaviska i nuets
verklighet. Det skulle aldrig Tora Dahl ha
lyckats med — hon målar i stället det
glupande, våldsmässiga. "Han kan ta vad han
vill ha, han", säger den morska gumman om
den Enögde. Och de dömda frigörarna spelar
en central roll i bokens värld: författarinnan
kan inte på allvar upphöra att tro på dem;
i deras död finns det nya som blir till skapelse.
Hennes fantasidikt formar sig till en fin, rak
hyllning till dem som stupat mot övermakt —
de alltför veka som burit hand på sig själva,
de starkare som hållit ut. Upprätt måste
människan leva och i förbindelse med det osynliga
och förgångna och med det som är större än
hon. Faller gör hon annars, rakt ut i
tomrummet.
Litterärt sett hör Tora Dahl till
upplysningstidens romantik. Fantasien hålls stramt i tygel
av ett klart förnuft; det finns sidor som blir
för abstrakta, sidor som berättar om handling
utan att äga handlingens levande ande. Men
i stort sett anser jag att författarinnan har
lyckats med sin skapelse även konstnärligt. Det
är som om hon ibland trampade på en hemlig
pedal och tonen får en egendomlig glans och
vingbredd, den sväller ut... Under det vackra
livsallvaret och den redliga hållningen i denna
dikt spelar oavbrutet den lekfulla och
vanvördiga ironien och en djupsinnig humor som
ibland kan träffa ganska vasst. Jättarnas
tilltrasslade dansövningar är ganska muntrande,
och det halta och skelögda i trollresonemangen
får författarinnan ofta lysande fram genom att
blanda de gamla heliga orden med sneda
trollsynpunkter. Det finns gott om finheter och
djupsinniga rader i denna bok. Som de
konstnärligt bästa partierna skulle jag vilja ånge:
den dystra helvetsscenen i början, den gripande
domsscenen med de sju gånger dömdas
försvarstal, och framför allt det visionära partiet
med Tummeliten på slagfältet och vad som
sedan följer. Tora Dahls färger är svart och
vitt — det är ibland som om hon hade sett
sina figurer leka, som på ett rörligt
kopparstick.
Må den fina flöjtens ljud uppfattas i
virr-varret och tränga fram till de tveksamma och
dock villiga. Den som har skrivit följande
inspirerade rader är värd att man lyssnar. Det
är en ensam kvinna med ett barn som talar
med Tummeliten:
Men inte vill väl gudarna ge människorna i
jättarnas väld? Ibland tror jag det, men trodde jag det
länge och riktigt så skulle jag inte kunna leva. Men
sedan känner jag att även det onda kommer från
gudarna. De sänder det mot oss, och de vill att vi
ska resa oss upp och se det rakt in i ögonen. När vi
gör det, då händer det något med oss, då blir vi till
något som gudarna kan räkna med. Och jag vet
något om dem som stupade i striden mot jättarna.
Jag vet att de levde starkast när de dog. Då levde de
så starkt att de skapade det liv som ska komma. Då
är det redan skapat, då finns det och växer. Säg det
till dem du går till! sade hon och vände sig mot
budbäraren.
Margit Abenius
Till kärlekens psykologi
EBBA THEORIN-KOLARE: Ingen ser oss.
Wahlström & Widstrand 1941.
9: 50.
Ebba Theorin-Kolare har tidigare med
essay-istiska verk dokumenterat sig som en
psykologiskt orienterad, spirituell och stilistiskt
granntyckt observatör av många det moderna
livets företeelser; först och sist har det varit
den alltid lika aktuella frågan om förhållandet
mellan man och kvinna som avlockat henne
tänkvärdheter. Man har vid läsningen av
hennes böcker alltid känslan av att vara i
kultiverat sällskap. Många verk kunna vara
präglade av spiritualitet — och kyla. Andra kunna
utstråla värme. Ebba Theorin-Kolares böcker
uppvisa en förening av klokhet och värme
— vilket till äventyrs är ovanligare.
En liten roman häromåret vittnade om att
denna författarinna också hade ambitionen att
fabulera. Nu har hon samlat sig till en bok,
som har en romans faktur och ett intressant
händelseförlopp, men där man kanske ändå
helst stannar inte vid själva intrigen utan vid
den psykologiska belysningen av en man, som
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
