Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
slites mellan två kvinnor, och vid de om
livserfarenhet och människokunskap vittnande
formuleringar, som insprängts i själva
berättelsen. Å andra sidan kan man inte helt
frigöra sig från ett intryck att romanen som
roman betraktad skulle ha vunnit på en mera
osökt sammansmältning av stoff och
resonemangsvis utmyntad livserfarenhet. Som det
nu är, märker man alltför tydligt hur i
författarinnans bröst bo tvenne själar: essayistens
och den av intrig och förlopp intresserade
romanförfattarinnans.
Trots dessa invändningar måste denna bok
avgjort hänföras till de intressanta, de
omsorgsfullt utförda och intelligenta. Den har en
livfull rytm och den vittnar om verkligt
människointresse. Ännu brister det författarinnan
en del i fråga om gestaltningsförmåga, men
beträffande psykologiska nyanser kunna inga
anmärkningar framställas mot denna roman.
I centrum står en emigrant av baltisk
härkomst: Dan Broek är anställd vid en svensk
kemisk fabrik, sysselsatt med försök att
framställa ett tuberkelaktivt preparat. Han är
segerviss, och han tror sig gång på gång vara nära
sin epokgörande upptäckt. Men många hinder
resa sig i hans väg, framför allt sådana av
erotisk natur. Då han gifter sig med sin
assistent Agneta, lämna därmed inte hans tankar
arbetskamraten Elin, som råkat ut för en
olyckshändelse i laboratoriet. Han slites mellan
dessa båda kvinnor, och samtidigt lägger hans
egenskap av emigrant och i viss mån även
hans snikne arbetsgivare hinder i vägen för
honom i hans fullföljande av sina forskningar.
Han går brokiga öden till mötes, invecklas i en
skum spionligas manipulationer, men lyckas
i sista stund efter en dramatisk flykt fly till
främmande land, följd av den hängivna och
modiga Agneta.
Upplösningen kan förefalla filmaktig nog,
men i författarinnans framställning tror man
på den. Hon har också lyckats framställa
känslokonflikterna på ett övertygande sätt, och
hon förstår att känsligt återge atmosfärer: hon
tecknar med uppenbar sakkunskap
laboratoriemiljön, men hon kan med samma åskådlighet
återge dagern över den stockholmska
skärgården. Det sägs många kloka och tänkvärda
ting i denna bok, men aldrig på ett påträngande
och katedermässigt sätt. Den livserfarne
resonörens roll uppbäres i romanen av en medel-
ålders lite skeptisk och resignerad
skriftställare, en av dem vilkas största äventyr
upp-levats i biblioteken, föreställer man sig. Han
är en i hög grad levande och sympatisk
människa, och vad han utvecklar om kärlekens
väsen är präglat av takt och begåvning, av
kvickhet och försynthet. Han är
författarinnans speciella språkrör, och det vittnar gott
om hennes berättartalang att han står så
levande för läsaren i sin världsklokhet och
enslighet. Johannes Edfelt
Friare fåglar
INGEGERD STADENER: Och ingen ser att
min daphne blommar. Wahlström
& Widstrand 1941. 5: 50.
LEO WEISMANTEL: Lättfärdiga Jeanettes
arvingar. Översättning av Nils Holmberg.
Fahlcrantz & Gumaelius 1941. 6:50.
KARL-ERIC SJÖSTRÖM: Två. Wahlström &
Widstrand 1941. 7: 50.
Det skrivs allt fler och fler romaner om den
ensamma människan, som vantrivs med
sedvänjor och föreskrifter i samhället. Inte så
underligt, för resten: diktaren är ju ofta själv
i det läget; hans konst skär av honom från de
alltför vanligas och alltför hyggligas sällskap.
Och det är en genre med anor, skälmromanen,
som visar världen ur de laglösas och sorglösas
överraskande synvinklar. Visst kan det ligga
både självrättfärdighet och övermod i en
sådan hållning, och motivet med de ovanliga
kan verka förtvivlat vanligt, när det ständigt
kommer igen. Men å andra sidan är det en
riktig diktares gåva att variera det, och det
ger alltid möjligheter till friska leenden.
Det skälmska hos Ingegerd Stadener ligger
i stilen: hennes debutbok "Och ingen ser att
min daphne blommar" är pennskaftkäckt och
kvickt skriven. Hon älskar att kalla sitt
Krokstad en bilderbok, och hon bläddrar fram de
olika sidorna med stor fingerfärdighet: där
finns genremålningar av småstadens
begränsning, där finns glimtar av sol och hav och
granskog, och där finns snapshots av den
mondäna tjugutalsflärd, som smyger sig in också
i den svenska landsortens liv. "Och ingen ser
att min daphne blommar" är förtjusande
lättläst och medryckande.
Men det följer också faror med detta bilder-
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
