Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och uttala sin glädje över det fina skarpsinne
varav den präglas. En av aforismerna lyder:
"Tillbakaträdandet är den väldigaste
språngbrädan." På ett annat ställe heter det: "Att
ha nått långt: ha mycket kvar att
tillryggalägga. Längst nådde de som nalkades en härlig
begynnelse." Till sist ännu ett citat: "Att vara
here, att ha tappat kontakten med allt det
djupa — där nere." Dylika satser befinna sig
inom den verkliga vishetens område.
Bertil Malmberg
Beskuren Lady Chatterley
D. H. LAWRENCE: Lady Chatterley s älskare.
Översättning av Elsa af Trolle.
Fritzes 1941. 10: 50.
Ett svenskt förlag har nu haft djärvheten att
utge en översättning av "Lady Chatterley’s
Lover" och fått Fredrik Böök att skriva en
inledning, en lugnande moralisk garantisedel
för "läsare av högsta klass".
Bööks något yrvakna förord rymmer bland
annat en försäkran att "D. H. Lawrence var
vår tidsålders störste engelske diktare, den
äktaste och omedelbaraste, en av de få som
hämtat sin ingivelse ur källorna på djupet":
ett uttalande som skulle ha verkat modigare
och varit roligare att se i tryck för tio år
sedan. Men då var ju Lawrence ännu inte så
berömd söder ut. Böök förklarar vidare att
"bland kännarna och beundrarna av
Lawrences verk befäster sig allt mer den
övertygelsen, att Lady Chatterleys älskare är hans
mognaste och ypperligaste skapelse". Det får
ursäktas om läsaren undrar vad det kan vara
för kännare; boken anses ju allmänt vara en
av Lawrences mindre lyckade, skriven av en
dödssjuk och bittert besviken man.
Emellertid är "Lady Chatterleys älskare" en
vacker volym och man tycker till en början
att den gör sig bättre på svenska än man
förmodat. Efter hand som man läser minskas
dock respekten för förlagets djärvhet och en
förklarlig snopenhet inställer sig: de
brännande partierna är i det allra närmaste
bortopererade! De bekanta svårigheterna med de
tre otryckbara orden har på så sätt ledigt och
lätt undvikits. Det är en oförlåtlig
tilltagsenhet, särskilt i betraktande av att Lawrence
själv ansåg dessa inslag i boken för absolut
avgörande. Han satte in hela sitt moraliska
patos på försvaret av dessa fysiska
kärleksskildringar med deras oskrymtade bruk av de
tabubelagda, folkliga sexualorden. Varje
censurering är följaktligen ett brott mot
författarens avsikter; antingen borde man ha utgivit
boken i dess fullständiga skick eller låtit den
vara.
Naturligtvis var dock Lawrence med sin
rena lidelse och sitt oskuldsfulla allvar i viss
mån naiv på den punkten. Han kunde dra
gränsen där den självfallet går: mellan äkta
sexuell eggelse och besmutsande neddragning
av det sexuella; men en stor del av publiken
kan det inte. På grund av deras egen nöd,
okunnighet och råhet på området blir för
många all sexuell öppenhet något
pornografiskt. Det är det som gör pornografiproblemet
så komplicerat inom konsten. Men det hindrar
inte att sexuell stimulans ofrånkomligen är en
av konstens uppgifter. Sexuell stimulans är
förvisso av nöden, allra helst i det kyliga norra
Europa. Och Lawrences bok är därvidlag som
ett glödande vin.
Beskärningen av den svenska versionen är
inte bara en principfråga: den skadar boken
ohjälpligt. Det är de inträngande sexuella
skildringarna som är bokens innersta livsnerv.
Det är dessa partier som givit boken dess
välförtjänta (låt vara på vissa håll snedvridna)
berömmelse. Det är de som utgör den
konstnärliga höjdpunkten, det ovanliga, det vitalt
betydelsefulla. Utan dem är boken mest ett
skal, fyllt av hetsiga sociala anklagelser. Den
har ett iögonfallande drag av
propagandaskrift: Lawrence har där ännu en gång velat
med understruken tydlighet framföra sin syn
på England och den samtida civilisationen. Det
är en sista varning inför den annalkande
undergången, en sista vision av det enda
räddande inslag han kunde föreställa sig: den
djupa fysiska gemenskapsupplevelsen mellan
man och kvinna. Sedan hade han gjort vad
som stod i hans makt och var beredd att möta
döden.
Psykologien är också betydligt enklare än
i Lawrences andra böcker. Det överdrivna
förtydligandet tar sig bland annat uttryck i att
sir Clifford, lady Chatterleys man, framställs
som en krigskrympling med förlamad
underkropp: den på en gång reelle och symboliske
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
