Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Januari 1942
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
repertoar av "lustiga små egenheter", sitt
kinkiga humör och sina larviga smekord, en
löjlig gammal narr som fjädrar sig på
kärleksstigen. Och Ella, som till på köpet är förälskad
i barkyparen, känner verklig motvilja för herr
Eccles, men hennes invecklade system av
fördomar i förening med praktisk beräkning
snärjer in henne så att hon mot sin egentliga
vilja är nära att bli gift med karlen.
Ella är alltså en enkel människa skildrad
precis sådana enkla människor är, i all sin
besynnerliga psykiska ofrihet. Hon är både
löjlig och patetisk, värd att skratta åt och
kritisera och kanske reta sig över, men också
att medkännande förstå. Boken om henne är
fast i köttet, saltad, nyttig och välgörande
mänskligt närgången.
*
Irving Stone, Van Goghs mera och Jack
Londons mindre lyckade biograf, har denna
gång försökt sig på romanformen. Boken tar
efter hand upp sig till en obestridlig, fast
ganska uppskruvad frenesi och intensitet. Men
det finns också åtskillig banalitet i den,
amerikansk provinsidyll av enklaste filmkolorerade
slag, med alltför präktiga män av typen "lika
hård i kroppen som vek i sinnet". En av dessa,
John Annister, är bokens hjälte, en det
obevekliga rättspatosets man. Han har grundat
det lilla blomstrande kaliforniska samhället i
Mission Valley och lyckats med att utrota allt
skvaller och alla tvister mellan grannar. Den
mäktige spekulanten och bankmannen Hauser
undergräver emellertid den paradisiska
sammanhållningen och slår till i en ömtålig
situation. Femtio dollars försvinner för en fnoskig
gumma och misstanken pendlar mellan en
fattig städerska och Hausers egen dotter.
Annister blir den förras oböjlige försvarare
och Hauser måste använda alla sina
hänsynslösa knep för att knäcka honom. Ruinerad och
bitter går Annister i graven, men Hauser
vinner slutligen ändå inte över honom. Rätt
överlever makt.
Det hela ter sig ganska konstruerat men ger
illusion tillräckligt för att i Stones utförande
verka kän slo en gagerande och spännande. Någon
människoskildring blir det knappast,
personerna är stereotypa som i en gammal allegori.
Och miljömålningen är alltför ljuvligt menlös.
I sina bästa partier verkar boken skriven av
en uppjagad, avsigkommen, något maniakalisk.
advokat. Artur Lundkvist
En diktare och en reporter
AART van der LEEUW: Lille Rudolf.
Översättning av Ingrid Rääf. Wahlström
& Widstrand 1941. 7: 50.
HANS MARTIN: Oroligt blod. Översättning
av Björn Palm. Fahlcrantz & Gumælius
1941. 8: 75.
Man kan svårligen tänka sig större
kontraster än de båda holländska romaner, som
slumpen en dag lät dimpa ner på mitt
skrivbord. Den ena är stilla som en sakta
framglidande flod utan att därför verka trög —
rörelsen finns där, oavbruten, men den sker
under ytan. Den andra är bullersam, hektisk,
filmaktig. Den ena är ett verk av en poet och
psykolog, den andra hopskriven med
journalistisk verve av en herre, som vet vad som kniper
publiken. Om det kunde tänkas något slags
litterär kapplöpning, där det gällde vem som
kunde berätta snabbast och hinna med de
flesta förflyttningarna i tid och rum, de flesta
känslo- och tankesprången, skulle Hans Martin
utan tvivel gå in som given etta, utan
konkurrens i världslitteraturen. Medan Aart van
der Leeuw skulle le förstrött åt så mycket
väsen för ingenting, om han ens vore tänkbar
bland publiken.
När jag för ett år sedan läste boken om
"Lille Rudolf", blev jag omedelbart intagen av
dess säregna ton. Det var en ny melodi, stämd
i moll men ingalunda dyster, snarare ljus. Det
berättande "jagets" självkarikatyr föreföll mig
då en smula onödigt driven ut i det groteska,
men vid förnyad genomläsning märker jag,
att karikatyren är både konstnärligt och
psykologiskt motiverad. Lille Rudolf är visserligen
liten till växten, men han är visst ingen dvärg.
Han har bara den kortvuxnes vanliga
benägenhet att överdriva betydelsen av sin litenhet, att
göra bristen större än den är. Han är löjligt
klädd, därför att klädfrågan faller utanför
hans intressekrets. Han har glasögon och en
otymplig slokhatt, han sitter på kontor och bor
i en källarvåning, därför att allt detta stämmer
överens med hans livsstil, som är att utplåna
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0092.html
