Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Författaren, nybliven ledamot av italienska
akademien, har vida större anspråk än att
underhålla, och den store Croce har också
enligt utdrag ur en anmälan på bokens
baksida förklarat, att Bacchelli redan tidigare
förefallit honom "som den främste eller en av de
främsta bland de sällsynta begåvningar av
detta slag, som man noterar i Italien". Vad
Bacchelli vill ge är dels mjölnarfamiljens
historia, dels historien om hur ett enat Italien
börjar uppstå. Han vill skildra den enskilda
familjen och den stora nationen, krig och fred.
Ett slags italienskt försök i Tolstoys stil.
Emellertid tål "Floderna flyter mot havet"
ingen jämförelse med "Krig och fred".
Bacchelli saknar Tolstoys vitalitet, och mätt med
världslitteraturens mått är han knappast någon
betydande konstnär. Det hindrar inte att
"Floderna flyter mot havet" kan kallas för en
ambitiös roman i en nu populär genre. Den
skiljer sig, som naturligt är, ganska mycket
från historiska romaner av anglosachsisk typ.
Den har inte farten, den konkreta
detaljrikedomen och den drivna berättarförmågan hos
de engelska och amerikanska romanerna, men
å andra sidan är den inte långrandig och
omständlig som de tyska ofta brukar vara. Vad
som slår en svensk som "italienskt" är kanske
framför allt en blandning av naivitet och
klokhet, en viss grace, en smak för starka effekter,
insatta med måttfull stilkänsla, en förkärlek
för opersonliga karaktärer och förenklad ehuru
inte dålig psykologi och en stark och mycket
öppen och oskuldsfull sensualitet. I historiska
romaner brukar man eljest knappast få intryck
av att hjältarnas äktenskap har någon sexuell
sida och ännu mindre att den spelar en viktig
roll. Hela atmosfären i boken har en folklig
och enkel sundhet, en sorts elementär renhet,
men människorna är å andra sidan också
förenklade och schematiserade nästan till
äventyrsromanernas standardtyper. Det finns något
av opera i allt detta, men ännu mera är det
naturligtvis bred och ambitiös film.
Liksom i den välgjorda filmen får man
utmärkta miljöskildringar. Man får till exempel
ett par scener från Napoleons ryska fälttåg
som är både suggestiva och karakteristiska och
man får en intressant inblick i och en mycket
utförlig kännedom om den egendomliga
kvarnindustri som under adertonhundratalets förra
hälft fanns mitt i floden Po. Men man får
också — som oftast i den välgjorda filmen —
förnya bekantskapen med skurkar, med
rövarhövdingen Raguseo, med monstruösa och halvt
komiska personer som Patron Lazzaros fule,
girige och beräknande son eller med käcka och
oskuldsfulla figurer som mj ölnarflickan Cecilia
Rei. Slutligen finns det några bifigurer, en
katolsk kyrkoherde, en präktig barnmorska
med skinn på näsan, en ful skräddare med stor
framgång hos kvinnorna, som har ett
påtagligt liv.
Till det värdefullaste hör författarens
realistiska uppfattning om folkets ställning till de
nationella strävandena: hur föga de fattar av
vad som är på väg att ske och hur i grunden
likgiltiga för "det nationella" de är.
Översättningen är — som svenska
betraktad — översättning i gammal dålig mening.
Knut Jaensson
Internat
ALBA de CESPEDES: Ingen vänder tillbaka.
Fahlcrantz & Gumælius 1941.
11:—.
Det reklameras på omslaget till denna roman
att den nu utgår i tjuguandra upplagan i
Italien och är under översättning till tjuguett
språk. Det stämmer en betänksamt. Och när
man läser boken visar den sig också vara ett
slags följetong.
Den handlar om ett gäng flickor i ett
klosterinternat under Romuniversitetets domvärjo.
Det är en atmosfär av tissel och tassel på
rummen, kuggningar och framgång, små
förälskelser, gnat med nunnorna, en rymning, en
stulen safir, ett undanstucket barn etc. Om det
vore gjort på ett älskvärt sätt skulle föga vara
att anmärka mot romanen som
underhållningslektyr, men det är dimmigt skrivet och i en
besynnerlig biandstämning av romersk
moralism och intresse för banalt pikanta detaljer.
En av de mera vidlyftiga flickorna i gänget,
Xenia Costantini, får man följa genom diverse
öden, och de skulle kanske ha varit intressanta
i händerna på en modern Flaubert. Ett annat
av bokens öden, Emanuelas, kan också gå an
i sin tragiska innehållslöshet och banalitet.
Men det värsta är att författarinnan själv
gör ett intryck av att vara ännu banalare än
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
