Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
en gång gav ut en bok som bestod av bara
en disposition, men tog rättelse av sina läsares
protester. Hans egen stil är äkta pedagogisk,
inskärpande och särskiljande, torr och saklig,
men även en motspänstig läsare ger sig så
småningom inför hans intellektuella energi:
det måste erkännas att de regler författaren
drar upp för läskonst är sunda och lärorika.
Också personer med verklig läsvana torde här
få en eller annan stöt i rätt riktning. Adler
förordar tre sorters läsning av varje bok: först
en analytisk som går från helheten till delarna,
därefter en tolkande som går från detaljerna
till helheten och till sist en värderande. Detta
gäller företrädesvis saklig litteratur.
Skönlitteraturen sysselsätter sig författaren bara
kortfattat med, men hans fem frågor inför en
skönlitterär bok är mycket klokt formulerade (sid.
257) och man borde trycka av dem på pärmen
till läsecirklarnas böcker. (Dock, alla
fingervisningar blir tråkiga; boken lämpar sig nog
bäst för självstudium.) Många människor är
livrädda för alla sorters analys av
någonting estetiskt. Det kan bero på dåliga
erfarenheter av klumpig analys, men för det mesta är
nog orsaken sanningsfientlighet. En stor bok,
en fin dikt, ett dunkelt innehållsrikt verk tål
säkert en genomlysning av sitt skelett och sina
inälvor.
Adler går också en smula in på förhållandet
mellan förmågan att läsa och förmågan att
uttrycka sig i tal och skrift. Kan vi inte läsa
en bok i den vakna, livliga bemärkelsen, så
kan vi inte heller skriva, anser författaren,
troligen med rätta. Ofta har undertecknad lagt
märke till hur snabbt somliga finner träffande
ord för sin kritik av en bok medan de saknar
uttryck för det positiva; andra däremot hittar
nyanserade ord för det positiva men kan inte
formulera sin kritik tydligt. Innan bokläsaren
finner de riktiga uttrycken för båda slagen av
intryck bemästrar han inte konsten att läsa
en bok.
»
En berömvärd idé är också Lincoln
Schus-TERs att ge ut en samling "Märkliga brev"
från forntiden till våra dagar. Volymen är för
svenskt forum kompletterad av Knut Hagberg.
Skulle man anmärka något är det mot den
tendens som ligger i själva titeln — märkliga
brev. Ett brev är intim meddelelse och kan
vara värdefullt även om det inte är skrivet
i passionens högsta yra eller omedelbart före
ens halshuggning. Enligt undertecknads mening
innehåller boken väl många kärleksbrev och
effektfulla epistlar av fältherrar i säregna
situationer. (Napoleons brev skulle man inte sakna,
om de vore borta.) Men en antologi är — och
bör givetvis alltid vara — präglad av sin
utgivares personliga smak, och naturligtvis är
det inget fel att mest fästa sig vid den höga,
starka livsvågens topp och de dramatiska
ögonblicken. Utgivaren är för övrigt en herre med
sinne för det pittoreskt kulturhistoriska. Han
har försett breven med kryddade kommentarer
och med utmärkta överskrifter. Orden "___allt
var förtjusande..." som nyckelord till madame
de Sévignés berömda brev om kocken Vatels
självmord när fisken inte anlände i tid, vittnar
om sinne för det individuella: "Middagen var
lyckad, supén likaså. Man dinerade, man
supe-rade, man promenerade, man spelade, man
jagade. Allt omsveptes av narcissernas doft,
allt var förtjusande ..." Det lätta, ytliga
sinnelaget i denna eleganta epistel är därmed väl
karakteriserat.
Överhuvudtaget är brevet stundens levande
avtryck: ingen annan litterär uttrycksform kan
ge oss själva pulsslaget, den levande
andhämtningen ur det förflutna, så som brevet. I denna
antologi talar Marié Antoinettes stillsamma
lugn inför döden och den stormiga musiken
i Beethovens oavsända brev till den odödliga
älskade, den åldrande Linnés melankoli och
Elizabeth Barret Brownings flämtande
upplevelser efter rymningen. Vi förnimmer den
enastående njutning som det måste ha
inneburit för den kuriöse doktor Johnson att dräpa
till den höga potentat som förödmjukat honom.
Pennan har löpt med kraft över papperet, den
är doppad i väl konserverad bitterhet,
hjärt-klappningen måste ha känts njutningsrik: "Är
icke en beskyddare, Ers Nåd, en person som
likgiltigt åser hur en man kämpar för livet
i vattnet och när han nått fast mark,
överhopar honom med hjälp?"
Men om brevet registrerar själslivets alla
individuella svängningar och meddelar mycken
tidsdoft och många kulturella skiftningar, så
måste en antologi som "Märkliga brev"
framför allt komma oss att begrunda
människohjärtats sällsamma likhet genom tiderna.
Konstanterna tycks vara evigt desamma. Våldet och
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
