Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Vad de minnas
MIA LECHE LÖFGREN: Så var det då.
Hökerbergs 1941. 13:50.
ISABEL de PALENCIA: ]ag måste ha frihet.
Översättning av Nils Holmberg.
Bonniers 1941. 10:50.
THORA DARDEL: Jag for till Paris. Bonniers
1941. 12:50.
"Vern känner den enda ofelbara sanningen?"
skriver fru Mia Leche Löfgren i sin
nyutkomna bok. Dessa ord kunde bilda motto över
alla memoarböcker. Ty när man skriver vad
man minnes, så är det icke den objektiva
sanningen, som man vill ha fram utan den
subjektiva — det som för en själv varit sanning eller
åtminstone sann upplevelse, vilka begrepp inte
alltid äro identiska. Ur fru Leche Löfgrens
bok framgår emellertid sanningen, såvitt som
den är att finna. Och det verkligt tjusiga med
denna bok är att hon själv icke kommer med
påståenden om ofelbarheten i varken de
uppgifter hon lämnar eller sina tycken och sin
smak.
Det är en levande bok. Ur den träda
gestalterna fram, agerande, promenerande, rökande,
pratande strunt eller hållande brandtal; man
ser dem alla och tycker om dem. Här har
man det humana draget som så vackert
utmärker fru Leche Löfgrens författarskap
renodlat: utan att hon strör någon patetisk
idealism omkring sig känner man det hängivna och
ivriga hjärtat klappa under envar av hennes
rader. Vilken bild har hon inte gett av Karl
Staaff, den ensamme förtegne mannen, som
blev en skottavla för så mycken hetsighet och
hett hat, att vi stå med förvåningens finger
i häpnadens mun, vi som leva i olyckornas och
hjältedaternas dagar och ha sett så mycken
annorlunda rabulism och orättfärdighet inför
våra ögon utan att blinka eller se andra blinka.
Hur älskvärd och anspråkslös är inte hennes
skildring av maken med hans distraktion och
opraktiska generositet, vilken var typisk för
den bohem Albert Engström till exempel
tillhörde, men som tyckes så långt borta. Bara
den detaljen, när författarinnan, som i det
längsta försökte att följa med hugskotten,
överraskades med att några gubbar, vilka skulle
vara med i bondetåget, som hon både
personligt och principiellt ogillade, anmäldes att bo
hos henne och hon fick klart för sig att hennes
make, medlem i den regering, som bondetåget
var riktat mot, hade glömt att meddela henne
att han lovat taga emot dem! En mängd andra
sådana roliga och lustiga drag har hon fäst
på papperet, och detta är ett välgörande och
hedersamt offer åt historien, som alltid är
fattig på särdrag och detaljer som belysa
mänskliga sidor hos de höga herrar som leda
rikenas öden.
Och ändå är det minst av allt en detalj bok.
I samband med Eliel Löfgrens bana, som
boken djupast skildrar, få vi en repetition i
tidens politiska, sociala och juridiska historia
— i alla dessa spörsmål som då väckte sådant
uppseende och diskuterades i societeten, i
hemmen och på gatan, alla dessa brottmål,
regeringsbildningar och riksdagsfrågor som man
då ännu hade tid att diskutera och kraft att
hetsa upp sig för. De äro så sakligt
behandlade som någon människa i världen väl kan
önska. Klarhet och klokhet, human blick på
sin samtid och en ömt humoristisk syn på sin
omgivning, se där vad som utmärker
författarinnan.
Boken har ett personligt inslag som gör att
den ej ett enda ögonblick är tråkig eller lång.
Den är skriven med verv, med själ, med liv.
I kapitel där ett visst oppositionslynne
framträder hos författarinnan är skildringen
dramatiskt spännande, till exempel kapitlet om Eliel
Löfgrens utmotning från liberalernas
kandidatlista. Man indigneras och skrattar, så lever
man med, trots att ämnet inte är uppbyggligt.
Men författarinnan är så full av humor att
denna uppslukar indignationens patos. Sällan
läser man för resten på svenska en bikt som
är så utan några förgyllande dekorationer.
Det kan man säga om hela boken. Den är
kemiskt fri från förhöjande eller förringande
rekvisita. Det är på sätt och vis ett
psykologiskt livsdrama. Det är framför allt en
skildring om hur en de officiella uppdragens man
får sin värdesättning i ett hem, där hans hälsa,
välgång och själsfrid aldrig upphöra att betyda
mer än hans framgång och utmärkelse.
Så böra memoarer skrivas.
Memoarböcker äro ju dömda på förhand att
bli mer eller mindre jagböcker. Men inom
området kan även en gräns dragas mellan dem
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
