Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
framme i Sedansektorn, men man får icke en
känsla av att det lossas några skott. Faktum
är att den tyska offensiven satte in i det
nordöstra hörnet i riktning sydväst först efter den
5 juni. Men av hans skildring framgår mycket
klart att fransmännen fingo order om reträtt
innan det tyska angreppet hade satt in. Man
undviker att få kontakt med fienden.
Naturligtvis hade andra förband inte alltid
samma upplevelser som Habes. Det fanns
exempelvis talrika förband, som utkämpade
häftiga och långvariga närstrider, exempelvis
vid Amiens. Men för ett stort flertal torde
kriget ha fått samma förlopp som för Habe.
En lång overksamhet med lindrigare
skottlossning, huvudsakligen artilleriverksamhet. Sedan
tyskt angrepp som endast de framskjutna
elementen fingo känning av. Habe var observatör
•och låg i främsta linjen. När synfältet började
vimla av tyskar och observatörerna förtvivlade
intelefonerade sina rapporter till staben för att
få eldgivning från artilleriet, då fanns varken
artilleri, stab, regemente eller ens kompani.
Man hade "ryckt tillbaka till nya ställningar".
Och där lågo tre observatörer ensamma i sina
gropar — med sextiotusen tyskar, som rycka
fram. Det är någonting verkligen spöklikt över
den upplevelsen. Några direkta
stridsskildringar förekomma, men det blir till ett stort
virrvarr: skott lossas här och där, tanks rycka
fram, franska infanterister söka täckning i
några hus. Tills stormen bedarrat. Det är en
ständigt rörlig "front", kriget är överallt. Det
kommer och går. Man har fienden bakom sig,
framför sig, vid sidan om sig.
Det verkligt värdefulla i Habes bok är just
att han fått fram detta kaos så levande. Det
var nämligen inga arméer som kämpade på
fransk sida, men isolerade, splittrade förband,
oftast utan förbindelser med bataljons- eller
Tegementsstab. Det var gott nog att ett kompani
"kunde hålla ihop och inte tappa bort sitt folk
på vägen.
Hela skildringen av ställningskriget och
återtåget är en enda ljungande anklagelse mot det
högre franska befälet för den behandling, som
de utländska frivilliga utsattes för. Bland alla
mörka kapitel i det franska sammanbrottet har
man kanske här ändock ett av de mörkaste.
De behandlades som parias, dessa frivilliga
— judar och hemlösa — som gått ut att slåss
för Frankrike, för frihet och demokrati. Slakt-
offer. Efter en av regementets hårda duster
med fienden är förlustsiffran särskilt stor. Det
är femhundra judar mindre, säger
befälhavaren för den trettiofemte divisionen nästan
skadeglatt. Det är namnlösa hjältar under
kriget, hjältar som falla och glömmas bort,
som ligga någonstans på den nordfranska
slätten — medan andra som sluppit levande
ur helvetet aldrig fått ett tack, bara kastats
i fångenskap eller irra omkring som
brännmärkta judar i ett land för vilket de ville ge
sitt liv. Det finns inga överdrifter i Habes
skildring. Det är bara fakta.
I fångenskapen måste de flesta frivilliga
försöka dölja sin verkliga identitet, framför allt
om de äro av judiskt ursprung eller fördrivna
tyska medborgare. Tillståndet i fånglägret är
outhärdligt. Ett par fransmän, som kommit
hem från tysk fångenskap ha skildrat sina
intryck i så ljusa färger att man skulle kunna
tro att de varit på ett semesterhem. Den ena
av dessa fransmän befordrades sedan till
minister i Vichyregeringen, den andra
bekläder en verkligt ledande befattning i
Parispressen. Habe hade inga sådana ambitioner. Han
berättar hur det verkligen var, hans skildring
sammanfaller med allt vad förrymda franska
krigsfångar bruka berätta bakom stängda
fönsterluckor i den fria zonen.
Nervkittlande är historien om författarens
halsbrytande flykt ur lägret och om hur han
lyckas ta sig fram med falska papper ända till
demarkationslinjen och sedan simma över den
flod, som skiljer det besatta området från det
"fria" Frankrike. Man minns också med
tacksamhet den fryntliga värdinnan på glädjehuset
i Nancy, som står där som en symbol för
fransk tapperhet, rådighet och oegennytta: hon
räddade fångarna undan fienden.
Habes bok är ett skakande dokument vars
tillförlitlighet man inte har någon anledning
att betvivla. En hel del misstag förekomma här
och var, men det är i regel bara detaljer. Hans
franska är naturligtvis långtifrån oklanderlig.
Men boken har från början till slut sannhetens
prägel. Om själva "kriget" på västfronten har
från fransk sida aldrig skrivits något så grymt
verklighetstroget. Här har man sammanbrottet
i närbild. Litterärt har boken många stora
förtjänster, som genom en inte alltid felfri
översättning tyvärr inte helt och hållet komma till
sin rätt. Victor Vinde
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
