Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Alberto Moravia: Flykten till Spanien. Novell. Översättning av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERTO
MORAVIA
han åtföljd av några tjänare och ett par vänner
lyckligt uppnådde hamnen i Ostia, där en liten
farkost väntade, som genast hissade segel och
styrde kurs på Spanien.
Tungt är det att fara långt bort från
fosterlandet, men ännu mera tragiskt att fly undan
en omänsklig död, sedan hemmet skövlats och
familjen röjts ur vägen. Fast det var mitt i den
varma årstiden med molnfri himmel och
glittrande hav, fast Medelhavets milda vindar
gjorde färden lika lugn och angenäm som en
nöjesseglats, kunde Crassus dock under hela
överfarten i sin dystra sinnesstämning inte se
framtiden annat än i mörka färger. Han visste
att det för honom inte existerade någonting
annat i världen än Rom, utanför Rom var
allting en ödemark, skogar, ogästvänliga folk.
Också hans egen flykt tycktes honom lönlös.
Han kände sig likt en råtta, fångad i en väldig
fälla, som rasande biter omkring sig för att
komma loss. Så snart tankarna gingo åter till
Rom, greps han av vrede vid tanken på de
människor, som stått efter hans anhörigas liv
och som nu lika brottsligt och hårdnackat
traktade efter hans eget. Under våldsamma
vredesutbrott omväxlande med planer på hämnd och
anfall av fullständig modlöshet nådde han
slutligen Spaniens kust.
Han hoppades inte finna förhållandena i det
nya landet annorlunda än i Rom. Men till sin
bestörtning märkte han att fruktan för Marius
hade gått snabbare än båten och även här
skapat detta kaotiska tillstånd av ondska och
intrigspel, som han redan visste vad det ville
säga. Avståndet betydde ingenting, inte ens
det nya landet skänkte någon säkerhet för den
hotande faran. I Spanien likaväl som i Rom
misstrodde bröder och vänner varandra, de
överordnade sina underlydande. De äldsta och
heligaste band brusto. Och mot sin vilja såg
sig individen införlivad antingen med de
förföljdas skara eller förföljarnas. I denna
skräckstämning vågade inte Crassus ge sig till känna.
Han lämnade hamnen där han stigit i land och
började i sin förtvivlan vandra längs kusten.
På hela dagen såg han ingenting annat än
himmel och hav, och en strand, täckt av
busksnår, hörde endast vågornas oavbrutna dån,
då de bröto sig mot klipporna. Men då han
i solnedgången hunnit fram till foten av ett
berg, som sköt ut i havet likt en udde, erinrade
han sig plötsligt att det här, just på denna
plats, måste finnas en grotta, som han en
gång förut besökt under en färd i Spanien.
Utan att ha märkt det hade han kommit
till en viss Vibio Paciacos domäner — en
intim vän till hans far och hans familj. Han
beslöt följaktligen att tillbringa natten i
grottan, varpå han gav några fiskare från trakten
i uppdrag att överbringa hans hälsning till
vännen. Han uttryckte den förhoppningen att
han inte skulle förråda honom utan skänka
honom sitt beskydd, så länge Marius’
skräckvälde varade. Så begav han sig in i hålan,
ångest-fullt bidande svaret, som inte lät länge vänta
på sig. Genom samma fiskare lät Vibio hälsa
vännen att han tills vidare lugnt kunde stanna
kvar i grottan. Han skulle också sörja för att
ingenting fattades flyktingen. Och så snart
lugnet var återställt i världen, skulle han
underrätta honom.
Från den dagen började ett sällsamt liv för
Crassus, på samma gång ensligt och överspänt.
Han hade trott att han, bortjagad från Rom
som han var och berövad alla medborgerliga
hedersuppdrag, som han ägnat sig åt nästan
från barndomen, skulle känna sig uppryckt
med rötterna, likt ett flarn på tidens ström.
Men i stället märkte han att krafterna
återvände, allteftersom dagarna gingo. Han kände
sig lugn och frimodig till sinnes, full av
verksamhetslust och förtröstan, en känsla som han
aldrig förut erfarit, inte ens under de mest
lyckosamma stunderna av sin politiska bana
i Rom. Var det månne ungdomens sorglösa
sinne, som inte vet av varken bekymmer eller
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
