Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARA JOHANSON
tärer, två essentiella filosofiska begåvningar,
två "gränsens människor" som törnar ihop.
Inställningen är emellertid olika: det är esteten
contra den religiöst-etiskt anammande. Många
av K. J:s gudar smädas av Ekelund, även om
de också har många gudar gemensamma. Men
minst av allt är recensenten någon ytlig
åsikts-kritiker: hennes skarpa blick tränger till det
som väsentligare är, till arten och tonen. "Inte
en bok — men en värld", heter det om en av
Ekelunds böcker. "Det skrives av ingen i
Sveriges land en svenska så skönt naturligt vuxen
som denne osvenske diktares. Han synes helt
obekymrad om stil, rent vårdslös ibland, och
han har råd till det, ty han kan aldrig mista
hållningen." — Längre fram, i Tidevarvet,
upptäcker man en måttfull, rolig och
nyanserad kritik av Birger Sjöbergs "Kvartetten
som sprängdes"; den överraskar en smula
i den utpräglat själsaristokratiska recensentens
produktion. Men den måste ha glatt den
finkänslige författaren som led av reklambullret;
kanske var den ett "av de svala, gröna blad",
varom han talar i "Skrivaredans". —
Överhuvudtaget tycks K. J. som recensent ofta vara
cirka tjugu år före sin tid. Hon introducerar
Amerika i vår litteratur när våra modernister
ligger i vaggan och när den tyska
expressionismen exploderar efter världskriget skriver
hon en strong estetisk analys över dessa av
oerhörda erfarenheter marterade diktare som
är mycket intressant. "Man plägar le åt
tjugo-åringarnas lyrik — denna växtvärk som agerar
världssmärta och det skolmässiga prålandet
med sista versmodet. Åt tjugoåringarna vid
fronten ler man icke mer."
Som recensent är K. J. utpräglat positiv:
den kritik som huvudsakligen ägnar sig åt vad
en bok inte är har i henne ingen utövare.
Maktlystnad och sinne för det gångbara saknar
hon i en grad som nästan gör förtjänsten till
brist. En aforism i "En recensents baktankar"
är betecknande:
" ’Hurdan är den?’ kan folk ivrigt fråga mig
om en bok som ligger på mitt skrivbord eller
kommer på tapeten. Vad vet jag och vad bryr
jag mig om hurdan den är — för dig!"
Det är en konstnärlig inställning som man
kan finna sympatisk, men visst rymmer den
också en svaghet. I Ord och Bild, årgång 1901,
hittar man en polemik mellan en viss Fredrik
Böök, nitton år, och den något äldre, erkända
kvinnliga kritikern. En sentida barbar blir vid
läsningen fullständigt omtumlad och förvirrad
av den nästan kinesiska artighet, charm, grace
och elegans som å båda hållen utvecklas —
förtrollande helt enkelt! Polemiken rör sig om
Selma Lagerlöf. Försöker man genom Bööks
girlander och Klara Johansons kaskader av ord
leta sig fram till själva den enkla meningen,
synes det framgå att K. J. anser den
romantiska "Gösta Berling" som höjdpunkten i
dik-tarinnans produktion och "Jerusalem" beteckna
en nedgång till det i någon mån platta, medan
Böök tycker precis tvärtom: först genom
"Jerusalem" har författarinnan slagit in på
rätta vägen. Polemiken pågår genom några
nummer utan att de två motståndarna det
allra minsta tycks fatta varandras synpunkter
och tar till sist slut under utomordentligt
artiga former. Nej, mellan Fredrik den
ombytlige och K. J. den hårdfjällade torde ingen
samstämmighet kunna uppstå varken i detta
livet eller det tillkommande. Där den ena har
förtjänst har den andra brist och vice versa:
man kunde över de två skriva en sorts
anti-pendang och skulle kanske därigenom få fram
en tydlig bild av litteraturkritikens problem
och dess svenska historia. Mer givande torde
dock vara att jämföra Klara Johanson som
kritiker med hennes äldre samtida Levertin.
Efteråt torde det ha gått så att Levertins
betydande insats i någon mån har idealiserats:
han har kommit att bli den ende. Man får
dock ingen sann bild av den svenska kritikens
historia utan att ta hänsyn till kritiska insatser
2 BLM 1942 II
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
